En Lasse för själen

Vilken helg. Den började i ett euforiskt lyckorus på fredagen, när jag träffade en gammal, gränslös kärlek tillika kär vän på Liseberg. Det var så längesen och pirret fanns i magen ändå sedan början av veckan. Förväntansfull, spänd och nyfiken. Hur ser han ut idag? Har han låtit håret växa, har han skaffat fler tatueringar och nya perspektiv? Jag har en känsla av att han har blivit äldre, men jag har ju åldrats med lika många år själv och förändrats, sedan jag först föll för honom för många år sedan.

Lisebergshallen var fullsatt. Det vibrerade i luften. Lasse, lasse, lasse, ropade alla. Jag tror att alla har längtat efter honom. Lasse Winnerbäck och hans nya band. Hur blir det? Vilka är dom? Kan dom leverera något nytt, eller blir jag besviken på att det går på rutin - som sist jag såg honom, då han var för trött för att ens orka försöka lyfta?

Men nej, Lars Winnerbäck är pånyttfödd. Min fina, fina kan fortfarande beröra. Med nya melodislingor, som låter irlänskt och härligt och nytt band som ger allt och lite till. Och Lasse är förväntansfull han också och premiärnervös så han tappar texten två gånger! Men det glöder och andas och lyser förälskelse om honom och hela Lisebergshallen älskar honom. Vi sunger Hugger i sten så att taket lyfter sig och det känns som om det var första gången jag hörde den. Elegi är så fantastiskt vacker i sin nya tappning och duetten Om du lämnade mig nu gör han ihop med Anna Stadling och det är så vackert så att jag grinar, såklart, ni vet ju hur jag är.

Lars Winnerbäck kommer alltid in två gånger på extranumrena. Det vet alla som sett honom, därför klappar vi och klappar och han kommer in och kör Elden ackompanjerad av piano och med flammande eldar, som lyser upp hela scenen. Det är mäktigt, Lasse må ha åldrats men han är fortfarande helt fantastiskt passionerad. Och som allra sista låt kör han Kom änglar, som är Annas låt egentligen och hon står och klappar sig på sin gravida, fina mage. Den lilla människa därinne måste ha spetsat öronen alldeles extra, för det är inte sista gången den kommer att få höra denna speciella låten. Det är så fint att jag får gåshud och jag blir så ledsen på något vis, för jag kommer sakna dom så mycket i England.

Jag ramlade ut från Lisebergshallen med sån stor lycka i bröstet, som man bara kan känna efter en riktigt bra konsert. Jag kunde bara konstatera att Lasse fortfarande håller. Det är en kärlekshistoria som må ha legat på is, men innerst inne kommer han alltid att betyda mycket för mig. Alla hans skivor relaterar till en viss period av ens liv och Daugava kommer självklart att stå för - förändring.

Fredagens lyckorus förbyttes dock mot totalt mörker på lördag eftermiddag. När Sundsvall vänder och vinner på håret, på något omöjligt jävla vis. Då känns livet inte rättvist, men vem har sagt att fotboll skall vara rättvist? Kanske är det just tjusningen i att vända och vinna med en man utvisad och göra mål i 97:e, som gör att man älskar fotboll? Synd bara att det inte var på Hisingen man fick anledning att jubla igår. Synd bara att det blir en till säsong i superettan. Synd bara att det var så jävla nära, fast ändå inte egentligen. Synd bara att jag missade en gratislunch på måndag, som jag blivit lovat om dom gick upp och nu gjorde dom ju inte det. Fan... fan.

Det var skönt att komma till Emma i Mölndal på kvällen och pimpla mängder av rödvin i hennes nya, fina lya, tillsammans med hennes trevliga vänner! Det var riktigt lyckat! Den energin hon utstrålar just nu går inte att ta miste på och det smittar av sig så att alla superetta-fiaskon och övriga bekymmer blir som bortblåsta. Tack för en trevlig kväll! Man kanske skulle göra något vettigt av denna söndagen också. Typ duscha och klä på sig och se om det blir någon jädra guldfest i denna stan idag eller inte?... ღ

Trondheim - bland olabukser och sykkelheiser

Det är sällan man lägger 160 mil efter sig på en enda helg. Men det gjorde jag, för jag var i Trondheim under två heldagar och hälsade på Kajsa, som bor och jobbar där! (Min gamla klasskompis som ser ut som Kirsten Dunst) Det är äckligt långt till Trondheim och jag körde på budgetvarianten - den smartaste av dom smarta lösningarna. Nattåg! Kan det bli mer effektivt än att resa på natten, när man ändå skall sova, tänkte jag? Jag har ju inga problem att sova sittandes på tåg/bussar/flygplan/spårvagnar... --> trodde jag.

Oj, vad jag misstog mig. För hamnar man bredvid en arg fettotant, tre äpplen hög, som dessutom attacksnarkar oavbrutet hela vägen från Oslo, så är det svårt. Men jag kom fram tillslut, klockan 7.00 på morgonen i ett ruggigt Trondheim. Det var mysigt, för det kändes som det var mitt i natten. Långfrukost och catch-ups i Kajsas superfräscha lägenhet, innan det var dags att göra stan, eller "byen" som det heter på norsk.

En höjpunkt var ju den roliga cykelhissen (bilden), en slags lift som tar cyklister upp för en brant gata. Tyvärr hade Kajsa inte en lift som tog oss upp för hennes backe från stan till lägenheten, för den backen var så sabla lång och brant att det kändes som man besteg hela jäkla Galdhøpiggen...

Här står Kirsten och ser glad ut! Det regnade litegranna i Trondheim, men det var mysigt ändå. Otroligt höstigt och vackert! Mysfika och lite shopping och ett par flaskor rödvin hanns det med. Och ett evinnerligt traskande upp och ner för Galdhøpiggen... :-)

[Nu tänker Kirsten såhär - varför lägger hon inte upp en bild på sig själv? Typ den fula jag tog på henne uppe vid fästningen (där hon har jympaskor, innan hundbajstrampet, och ser ut som hon inte har några ben??). Jo, för det här är MIN blogg och där bestämmer jag, mmooaahaahahahha! ]

Sent på söndagkväll åkte jag hem. Inte kunde jag ha sån otur att hamna på dåligt tågplats igen? Nejnejnej. JOOOODÅÅ! Ännu värre! Jag satt mittemot en äcklig sextiotaggare som tåflirtade med sina kissiga loafers på mina stackars tår hela natten. Såfort jag slumrade till väckte han mig genom att 1) Ruska på mina ben 2) Klappa mig på kinden 3) Kasta kolor på mig 4) Sparka med sina kissloafers och säga att vi var framme i Boohuschlään.

HAHA viken rolig gubbe! NOT! Jävla as. Jag sov därför som en stenad säl på nästa tåg från Oslo till Göteborg och vaknar av:

"Jej vill jööre er oppmerksamme på att om tiiii minutter ankåmer vi Ståååkholm ceentraaastatjån".

Toppen tänkte jag, nu sitter jag på fel jävla tåg och är i Stockholm. En bra ursäkt till att slippa jobba idag iaf, var min första tanke när jag slår upp ögonen i vad jag trodde var Stockholm.

"Ehh, Gööötebårg centraalstajån, hrmmm..... unskuld!"

Så med skaplig sömnbrist blev det en halvdag på jobbet för min del, men det var det minsann värt! Tack Kajsa för det roliga och mysiga besöket i Trondheim och för all fika och go mat! Det var supertrevligt, förutom bergsbestigningarna, hundbajset och det satans vidriga tåget! :-)

Jeg liker olabukser!... ღ

Alla dess manhaftiga karriärskvinnor...

När vi ändå är inne litegrann på temat karriär. (Jag vet att man inte ska skvallra på sin blogg, fyfyfy, men nu gööör jag deeet - den här måste jag bara få berätta! Utan att gå in på detaljer!)

[Hört på en godtycklig arbetsplats]:
Manlig chef (efter en hel förmiddags intervjuer för ett ynka vikariat berättar han lite om alla märkliga personligheter han hade mött): Nejnejmen guuud, men vem vill anställa en sån där manhaftig karriärskvinna?…
--- > EH?! You said what? --->
Jag: Hurdan är en sån kvinna då, menar du?..
Manlig chef: Ja, men ni vet, sånna där manhaftiga kvinnor som inte har några skrupler och som bara vill klättra uppåt i karriären!...
Inuti mitt huvud: Jaha? AHA! Du menar så som alla manhaftiga karriärsmän?? Men nej, det reagerar man inte över, det är väl inte mer än riktigt att en manlig karriärist är så hänsynslöst manlig att testosteronet sprutar ur öronen? Men när en kvinna har några ambitioner så är hon plötsligt manhaftig? Och skrupelfri! URSÄKTA men det var verkligen det dummaste jag har hört. Undra om han inser, eller ens bryr sig, om hur många förtroendepoäng man tappar på sådana uttalande?

Okej, okej - jag blir så satans upprörd av sånt här, det ligger mig ganska varmt om hjärtat att motarbeta sånna förutfattade meningar. Men istället för att ta den diskussionen och utmärka mig själv som den största feministen genom tiderna på den här arbetsplatsen (jag slutar ju trots allt om en månad), så tog jag lugnt min matlåda, diskade och gick därifrån. Med insikten om att manhaftiga karriärskvinnor uppenbarligen utgör ett så jävla stort hot mot den manliga dominansen, att man knappt vågar anställa dom.

Och så igår, som av en slump, hamnade jag bredvid samma manliga chef på lunchen. Jag och en annan tjej började prata om gemensamma bekanta och hon berättar att en kvinnlig bekant till oss har blivit chef!
Jag: Chef?! Vad roligt! Så ung och redan chef!
Tjejen: Ja, alltså, en liten chefsroll är det ju.. mini-che..
Jag: CHEF sa du JAHA, men vad roligt! Vilken karriärskvinna!
Tjejen: Ja, det är ju roligt, eh.. men alltså det handlar bara om en
liii(ten chefsroll)....
JAG: VERKLIGEN roligt att höra, CHEEEF säger du!!

Och den manliga chefen slash lunchgrannen rörde Inte. En. Min. Han sket la i det liksom och där satt jag och gapade upp mig med min manligaste röst och ansträngde mig verkligen för att skryta om min uppenbart manhaftiga kompis. Det kändes sådär härligt svenskt provocerande! Men innerst inne så darrar dom nog på den lilla manschetten, dom som undviker skrupelfria karriärsbitchar. Nånstans intalar jag mig att en sån här inskränkt inställning till manligt/kvinnligt är sällsynt numera. Särskilt sällsynt hoppas jag att den är i södra England, där jag snart kommer att utveckla min specifika manhaftighet (vad det nu egentligen betyder, konstigt ord det där)... annars kommer jag att få ett personligt litet hell i min feminina bubbla. Men som en av vårt företags allra högsta och ultrakvinnliga karriärskvinna sa på ett seminarium för några veckor sedan: Skyll er själva tjejer, ni har gett er in den mest mansdominerade branschen. Lär er spela spelet... ღ

//花梨
(Det är Karin på Japanska! Eller jag tror det iaf, jag fick det på mail från mannen med fluffet ni vet... jag är 花梨-san med honom nu, rätt impressive ha?)

En liten nyhet

Här kommer den lilla grejen som jag tänkte berätta: JAG fick jobbet i England!

Jag har knappt fattat det, men jag fick verkligen erbjudandet att faktiskt göra allt det där --> jag ska få jobba med mitt favoritområde, resa, träffa mycket folk och framför allt känna att man satsar på mig, via ett omfattande utvecklingsprogram. Jag har signerat kontraktet och vi sticker i januari! Det kändes ändå som ett rätt stort beslut att fatta, eftersom det handlar en tillsvidareanställning. Dessutom skall vi ha jobb båda två och helst hyfsat nära varandra, om det skall vara realistiskt. Som tur är så har jag världens bäste sambo och världens bästa vänner. Dom påminde mig om att man måste chansa ibland och låta hjulen rulla och när Anna sa att det inte är likt mig att tveka på ett äventyr, så bestämde jag mig definitivt. Det var ju detta som var tanken från början. Dessutom verkar ju alla mina vänner förändra sina liv just nu och starta om, så varför inte haka på? :-) Sometimes you just have to go for it, sa Mr. Mister, som var på god väg mot en hjärtattack innan jag tackade ja…

En på jobbet hade hört om Englandsbeslutet och han sa att han var imponerad av folk som följer sina drömmar. Och han bara "ärligt talat, heeelt rätt, jag skulle göra preciiis samma sak om jag var i din situation” Åh, vad klokt tänkte jag – not, för du var i min situation för 20 år sedan. Klart det är lätt att råda andra nu. Nejusch, jag skall aldrig bli sån och jag siktar inte heller på en guldklocka efter 25 års trogen tjänst i samma företag – vilken åttiotalist kommer att uppnå det liksom?… Stagnation är faktiskt någonting man väljer, inte nånting man blir påtvingad.

Jag träffade förresten en gammal klasskompis i somras. En sånt pretto som jag verkligen avskydde på den tiden. Och han bara ”Äpplet faller inte långt från trädet, hehe…” när han såg mig, och jag bara ”detsamma till dig” (sucker). Han stod och delade ut reklamblad för sitt vänsterparti och det var som att förflyttas bakåt i tiden. Så vill jag inte ha det. Jag vill inte stöta på gamla bekanta hundra år senare, slentrian-bananerna, och bara ”hej, här är äpplet som inte ens rullade av Hisingen”.

Det känns verkligen helt rätt med England! Det ska bli så kul att testa på detta jobbet, med allt vad det innebär! Vi skulle ångra ihjäl oss om vi inte tog chansen. Vi skulle bli dom som tror att vi ger ett gott råd när vi om 20 år säger till andra att "det är heeelt rätt", fastän vi aldrig själva tog steget. För även om vi trivs här, så gnager rastlösheten hål när man inser att det inte blir mer spännande än backaplan, rambergsvallen och sextonbussen. Ett äventyr kommer det verkligen att bli i England, vare sig vi emigrerar i några månader eller i flera år. Och det ska bli så jäkla spännande!! ღ

Och vad vet du, om kärleken?

Här sitter man helt solo en fredagskväll. Med den här. Och ni fattar ju hur det slutar - med en jävla mascarakatastrof såklart. Han är min lilla lycka den här mannen (har jag nämnt det innan eller?..) men shit att man är så känslig ibland... fast det är ganska konstigt skönt också, självläkande. Vad vet jag om hur hjärtat kan bränna?



Förresten så är Lars Winnerbäck med i matchen igen. Hans nya "Daugava" är väldigt, väldigt fin. Jag har inte lysnat på Winnerbäck på länge, länge. Jag blev så besviken sist jag såg honom live, det var nåt som fattades, han hade verkligen tappat glöden. Det var verkligen sorgligt. Hoppas han är bättre när vi ska se honom om några veckor. Jag behöver ju en Lasse, en för själen ni vet.

Nej, jag var fan inte upplagd för en ensamkväll ikväll alltså, verkligen inte!..
Imorgon är en ny dag. Överraskningsdag, jag har bokat in värsta grymmegrejen - det ska bli så sjukt roligt! Och så ska jag berätta min lilla grej också, jag har ju en grej på gång som sagt... ღ

Om du letar efter röka

Var på 50-årsfest hos min faster för några helger sedan, hela åkermansklanen var där och det kan ju bara sluta i kaos. Faster hade hyrt liveband, två fräcka killar som lirade Lena Ph och Per Gessle-covers och ja ni vet... gäsp. Men sen tog dom sig faktiskt efter ett tag, ryckte upp sig ur käckpopträsket och rev bland annat av nedanstående ODÖDLIGA klassiker och grymmefavorit! Å det är iiinte varje dag man är kung på dansgolvet med papps, ja men fan vilka gener man har fått!.. :-) Jag är uppvuxen med Nationalteatern i öronen, min bror med, han avgudade dom när han var typ 12 år (men det skulle han aldrig erkänna nu och han dansade såklart inte med, för han är helt enkelt liiite för cool för det tycker han.) Shit vilka underdog-maskrosbarn vi är alltså, jag och min bror, det är bara ren tur vi inte knarkar eller letar röka på femmans torg!.. Det blev liksom folk av oss ändå. Å man tänder lite braja, gottar sig i solens sken!...

Jag ska faktiskt berätta en liten sak för er tänkte jag, en cliffhanger. För jag väntar till nästa gång, så ni hinner lyssna på Bängen trålar och kanske sjunga med också (brorsan?!)
Jag har iallafall nåt stort på gång... ღ

Olika som bär

Kolla in vad Aftonbladet.se har publicerat under sin lika-som-bär-lista... Det roliga är inte faktumet att Carina Berg och Ronnie Sandahl inte är ett jädra dugg lika. Nope! Grejen är den att Ronnies frikort number one är ingen mindre än Carina Berg och här är han, sida vid sida med sin stora idol. HA! Lika som bär - NOT!
Förresten, skriver inte Ronnie krönikor för aftonbladet?.. Mmh, just det... han har nog sina kontakter han, jahaja... (Snälla, publicera mig på bild bredvid Carina Berg, men schyyyyrra då! Snällasnällasnälla!) En hund begraven nånstans tror jag alltså, för lika det är dom inte!
Men okej, okej, när vi ändå är inne på lookalikes - jag har en annan bra! --> Lika som bär: Jag och Anders Wendin! Ja! Shit vad lika vi äääär!... Jag ska snart på spelning med Money, det kan ju bli hur knasigt som helst när folk inte vet om dom ska titta på mig eller på killen på scenen! Asså, jag kan ju inte sjunga å sådär liksom... (Men fan, vi är ju lite lika ändå, på riktigt alltså, eller?..) ღ

Examen - den sista prövningen

Jag ringde till studievägledningen för jag behövde vägledning med att fylla i mina examensblanketter.

Jag: Ska jag fylla i att mitt sista åtagande var den kursen som jag fick dispens för? För det är ju du som fyller i det väl?
Studievillovägledaren: Dispens? Fick du dispens för den?
Jag: Ja, jag bytte ut den mot en annan, liknande miljökurs (som jag tentade av i maj parallellt med jobbandet, den tentan är för övrigt det tråkigaste jag gjort i hela mitt liv, alla kategorier!!!)
Studievillovägledaren: Men den får man inte byta ut hur som helst...
Jag: Nej, det fattar jag med. Men jag fick det efter att jag pratat med er då, eftersom mina kurser krockade olyckligt den perioden.
Studievillovägledaren: Det kan jag inte hitta någon information om i min mailbox... hmm, nej det känner jag inte igen alls.
Jag: (Men shit för FANHHH!?) Tålamod - men jag är helt säker på att jag prata med dig om det. Annars hade jag inte hittat på den idén. Nämligen. Vad händer om jag inte hittar mailkonversationen, om jag inte sparat den?...
Studievillovägledaren: Ja, i värsta fall får du skriva den tentan också. Men det får vi ju inte hoppas, haha... för det vore ju olyckligt.
Jag: Nej. Det får vi ju inte hoppas. HAHAHAHAHAHA. Ja, för det hade ju minst sagt varit olyckligt, du anar inte hur olyckligt det hade varit... (sen kom jag på massa andra elaka och olyckliga saker i mitt huvud, som jag inte sa till henne)

Jag sprang minst sagt som en gasell tillbaka till min dator för att leta upp den där mailkonversationen. Kniven på strupen. OHMAYGAD-JAGSKRIVERINTEENTILLTENTA! Och visst hittade jag mailet! HA! För efter fem års kontakt med mindre kompetenta studievillovägledare har jag lärt mig en sak - lita aldrig på ett ord, spara alltid bevismaterialet! Shit, ni fick mig nästan denna gången också... kul, jättekul. ღ