En Lasse för själen

Vilken helg. Den började i ett euforiskt lyckorus på fredagen, när jag träffade en gammal, gränslös kärlek tillika kär vän på Liseberg. Det var så längesen och pirret fanns i magen ändå sedan början av veckan. Förväntansfull, spänd och nyfiken. Hur ser han ut idag? Har han låtit håret växa, har han skaffat fler tatueringar och nya perspektiv? Jag har en känsla av att han har blivit äldre, men jag har ju åldrats med lika många år själv och förändrats, sedan jag först föll för honom för många år sedan.

Lisebergshallen var fullsatt. Det vibrerade i luften. Lasse, lasse, lasse, ropade alla. Jag tror att alla har längtat efter honom. Lasse Winnerbäck och hans nya band. Hur blir det? Vilka är dom? Kan dom leverera något nytt, eller blir jag besviken på att det går på rutin - som sist jag såg honom, då han var för trött för att ens orka försöka lyfta?

Men nej, Lars Winnerbäck är pånyttfödd. Min fina, fina kan fortfarande beröra. Med nya melodislingor, som låter irlänskt och härligt och nytt band som ger allt och lite till. Och Lasse är förväntansfull han också och premiärnervös så han tappar texten två gånger! Men det glöder och andas och lyser förälskelse om honom och hela Lisebergshallen älskar honom. Vi sunger Hugger i sten så att taket lyfter sig och det känns som om det var första gången jag hörde den. Elegi är så fantastiskt vacker i sin nya tappning och duetten Om du lämnade mig nu gör han ihop med Anna Stadling och det är så vackert så att jag grinar, såklart, ni vet ju hur jag är.

Lars Winnerbäck kommer alltid in två gånger på extranumrena. Det vet alla som sett honom, därför klappar vi och klappar och han kommer in och kör Elden ackompanjerad av piano och med flammande eldar, som lyser upp hela scenen. Det är mäktigt, Lasse må ha åldrats men han är fortfarande helt fantastiskt passionerad. Och som allra sista låt kör han Kom änglar, som är Annas låt egentligen och hon står och klappar sig på sin gravida, fina mage. Den lilla människa därinne måste ha spetsat öronen alldeles extra, för det är inte sista gången den kommer att få höra denna speciella låten. Det är så fint att jag får gåshud och jag blir så ledsen på något vis, för jag kommer sakna dom så mycket i England.

Jag ramlade ut från Lisebergshallen med sån stor lycka i bröstet, som man bara kan känna efter en riktigt bra konsert. Jag kunde bara konstatera att Lasse fortfarande håller. Det är en kärlekshistoria som må ha legat på is, men innerst inne kommer han alltid att betyda mycket för mig. Alla hans skivor relaterar till en viss period av ens liv och Daugava kommer självklart att stå för - förändring.

Fredagens lyckorus förbyttes dock mot totalt mörker på lördag eftermiddag. När Sundsvall vänder och vinner på håret, på något omöjligt jävla vis. Då känns livet inte rättvist, men vem har sagt att fotboll skall vara rättvist? Kanske är det just tjusningen i att vända och vinna med en man utvisad och göra mål i 97:e, som gör att man älskar fotboll? Synd bara att det inte var på Hisingen man fick anledning att jubla igår. Synd bara att det blir en till säsong i superettan. Synd bara att det var så jävla nära, fast ändå inte egentligen. Synd bara att jag missade en gratislunch på måndag, som jag blivit lovat om dom gick upp och nu gjorde dom ju inte det. Fan... fan.

Det var skönt att komma till Emma i Mölndal på kvällen och pimpla mängder av rödvin i hennes nya, fina lya, tillsammans med hennes trevliga vänner! Det var riktigt lyckat! Den energin hon utstrålar just nu går inte att ta miste på och det smittar av sig så att alla superetta-fiaskon och övriga bekymmer blir som bortblåsta. Tack för en trevlig kväll! Man kanske skulle göra något vettigt av denna söndagen också. Typ duscha och klä på sig och se om det blir någon jädra guldfest i denna stan idag eller inte?... ღ