Alla dess manhaftiga karriärskvinnor...

När vi ändå är inne litegrann på temat karriär. (Jag vet att man inte ska skvallra på sin blogg, fyfyfy, men nu gööör jag deeet - den här måste jag bara få berätta! Utan att gå in på detaljer!)

[Hört på en godtycklig arbetsplats]:
Manlig chef (efter en hel förmiddags intervjuer för ett ynka vikariat berättar han lite om alla märkliga personligheter han hade mött): Nejnejmen guuud, men vem vill anställa en sån där manhaftig karriärskvinna?…
--- > EH?! You said what? --->
Jag: Hurdan är en sån kvinna då, menar du?..
Manlig chef: Ja, men ni vet, sånna där manhaftiga kvinnor som inte har några skrupler och som bara vill klättra uppåt i karriären!...
Inuti mitt huvud: Jaha? AHA! Du menar så som alla manhaftiga karriärsmän?? Men nej, det reagerar man inte över, det är väl inte mer än riktigt att en manlig karriärist är så hänsynslöst manlig att testosteronet sprutar ur öronen? Men när en kvinna har några ambitioner så är hon plötsligt manhaftig? Och skrupelfri! URSÄKTA men det var verkligen det dummaste jag har hört. Undra om han inser, eller ens bryr sig, om hur många förtroendepoäng man tappar på sådana uttalande?

Okej, okej - jag blir så satans upprörd av sånt här, det ligger mig ganska varmt om hjärtat att motarbeta sånna förutfattade meningar. Men istället för att ta den diskussionen och utmärka mig själv som den största feministen genom tiderna på den här arbetsplatsen (jag slutar ju trots allt om en månad), så tog jag lugnt min matlåda, diskade och gick därifrån. Med insikten om att manhaftiga karriärskvinnor uppenbarligen utgör ett så jävla stort hot mot den manliga dominansen, att man knappt vågar anställa dom.

Och så igår, som av en slump, hamnade jag bredvid samma manliga chef på lunchen. Jag och en annan tjej började prata om gemensamma bekanta och hon berättar att en kvinnlig bekant till oss har blivit chef!
Jag: Chef?! Vad roligt! Så ung och redan chef!
Tjejen: Ja, alltså, en liten chefsroll är det ju.. mini-che..
Jag: CHEF sa du JAHA, men vad roligt! Vilken karriärskvinna!
Tjejen: Ja, det är ju roligt, eh.. men alltså det handlar bara om en
liii(ten chefsroll)....
JAG: VERKLIGEN roligt att höra, CHEEEF säger du!!

Och den manliga chefen slash lunchgrannen rörde Inte. En. Min. Han sket la i det liksom och där satt jag och gapade upp mig med min manligaste röst och ansträngde mig verkligen för att skryta om min uppenbart manhaftiga kompis. Det kändes sådär härligt svenskt provocerande! Men innerst inne så darrar dom nog på den lilla manschetten, dom som undviker skrupelfria karriärsbitchar. Nånstans intalar jag mig att en sån här inskränkt inställning till manligt/kvinnligt är sällsynt numera. Särskilt sällsynt hoppas jag att den är i södra England, där jag snart kommer att utveckla min specifika manhaftighet (vad det nu egentligen betyder, konstigt ord det där)... annars kommer jag att få ett personligt litet hell i min feminina bubbla. Men som en av vårt företags allra högsta och ultrakvinnliga karriärskvinna sa på ett seminarium för några veckor sedan: Skyll er själva tjejer, ni har gett er in den mest mansdominerade branschen. Lär er spela spelet... ღ

//花梨
(Det är Karin på Japanska! Eller jag tror det iaf, jag fick det på mail från mannen med fluffet ni vet... jag är 花梨-san med honom nu, rätt impressive ha?)