Jag håller på att ge bort mitt liv. Det känns väldigt, väldigt märkligt måste jag säga…
Det börjar med lägenheten. Den skall hyras ut möblerad, eftersom det kostar en mindre förmögenhet att ta med sitt bohag till England med båt. Med andra ord skall någon lyckligt lottad få bo i vår nyrenoverade lägenhet, sova i vår nya dubbelsäng och slappa i vår nya soffa, medans dom samtidigt kollar in en schysst film på vår tjock-TV. Right.
Och så har vi katten. Min fina, goa och mysiga bejbi kan inte följa med till England, så är det bara, och jag kan inte låta honom styra både mitt och min sambos liv. I know. Jag är tvungen att välja bort katten och det är skit. Plötsligt känner alla nån som har ett stall eller en lada (eller rent av en låda). Men min katt är ingen karate-utekatt, som kan tampas med hästar eller ilskna hankatter eller bo i en lada heller för den delen. Han måste komma till ett lugnt hem och fortsätta sin bekymmerslösa innevardag.
Jag känner mig som en utskänkningsstation, som gör mig av med saker till höger och vänster. Rensa-släng, rensa-släng. Varsågoda och plocka på er, här rear jag bort mitt liv. Vi har så begränsade möjligheter att ta med oss saker till England. Finporslinet, som knappt hunnit upp i vårt vitrinskåp sedan flytten, packas varsamt ner i sina kartonger igen. Redo att förvaras på något lämpligt ställe. Bara det som ryms i Laxen (vår bil) får lov att komma med till England. Marimekko-skålar och fotoalbum hamnar långt ner på prio-listan. Faktum är att jag inte ens ryms själv, jag tar ju flyget, med några extra resväskor...
Och idag på jobbet - tjejen jag har vikarierat för kom tillbaka. Jag var inte säker på om hon skulle komma idag, så jag hade loggat in mig på hennes dator och höll på med en akut-grej, lite lagom stressad var jag när hon helt plötsligt stod där. I'm back, liksom. Och min chef bara "du saaa ju att du skulle flytta på dig!" Gah! JA! Jag SKA flytta på mig, så jag sitter numera i ett hörn, gömd, helt själv och imorgon lämnar jag ifrån mig telefonen. Bort med mig bara.
Det är som att titta in i någon annans liv, lite distanserat. Som när min faster berättade om min kusin, som precis flyttat till Dubai (konstigt, nån?) och som nästa åkte in i arabiskt fängelse, när hon ertappades med att dricka vatten offentligt mitt under ramadan. Då får man nästa krupp i sin trygghetsbubbla och undrar hur kusinen tänker när hon ens utsätter sig för sånt??? Mellanmjölmellanmjölkmellanmjölk-cykelhjälm och blåa plasttossor, rabblar jag som ett mantra, tills jag kommer på att det är byebye med det snart och bara hello heltäckningsmattaheltäckningsmatta-vänstertrafik…
Det känns konstigt bara, inte alls ledsamt eller så, absolut inte. Men konstigt overkligt. Är det så konstigt?
Det går sedan från konstigt till helt knäppt, när Mr. Mister ringde mig och frågade om jag kan skicka lite foton från Asien-resan till honom. Asien-resan?? Vad konstigt, skall jag åka till Asien också? Ah, just det, den lilla detaljen som skall hända innan hela vardagen tar en riktig u-turn. Ibland måste jag påminna mig själv om att det är jag – det är mig som allt detta fantastiska händer. Samtidigt jag som har huvudet uppochnerpå, utan att veta någonting... Utan att varken kunna ringa en vän, fråga publiken eller välja bort två av de felaktiga svaren. För här finns det inget facit och inga säkra kort.
Det enda jag vet är att jag gör helt rätt och jag är STOLT över mig och Sambo, vi som gör detta ihop! Det är fantastiskt spännande att vara huvudrollsinnehavare i våra liv just nu!! Det är helt rätt i tiden och i sinnet att sticka iväg ett tag. Det rullar på och vi löser saker - en sak i taget. Men fråga inte om jag tänkt på detdär eller dethär, eller hur jag skall fixa den däringa grejen. För jag har säkert inte tänk på det ändå, det får komma som det kommer och hända när det händer. Jag tror faktiskt att det här kommer att bli riktigt, riktigt bra. Jag tror på bra! Vi vågar chansa och det är det första steget – antingen mot total kaos eller mot fullkomlig jäkla succé! Nu börjar ävetyret! :-) ღ
torsdag 8 november 2007
Är det konstigt att det känns konstigt?
Upplagd av Karin kl. 18:00
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ni är modiga som få andra. Ni rear bara ut era grejer för ett tag, men ni har varandra och upplevelsen med er. Tråkigt att lämna lilla missen hemma.
Skicka en kommentar