Morgonmänniskorna

Så sitter man här på jobbet en fredagsmorgon och har dåligt samvete över sitt lilla morgontemperament. Igen.

Jag har dock bättrat mig, reder mig ganska fint – tills vi sätter oss i bilen… Idag var det jag som körde. Då är det mina regler som gäller. Det skall inte blåsa varmluft på fötterna. Jag skall först genom alla farthinder och jag skall lyssna på min musik. Idag: The Clash på volym 24, det är hyfsat högt, men jag behövde förfan vakna...

Sambo: Sänk till 14
Jag: Världens bästa rockband! (Jag kände sömnen rinna ur kroppen och stampade takten med mina sprajlans nya, asdyra Vagabond-stövlar. Det blåste kallt och gott på dom. Sweet!)
Sambo: SÄNK TILL 14 ELLER SÅ SLÄNGER JAG UT RADION GENOM FÖNSTRET!
Jag: (sänker till 14 med sjunger med i 24) Death or glååååryyyyy… Maaahhhhmmm-ståååårryy!

Innan vi kom fram till jobbet hade vi hunnit kallat varandra både det ena och det andra, samt gjort slut ett antal gånger (trots att vi är världens käraste par egentligen). Jag blev nervös i min bilkörning och vågade inte ens köra på gult.

Men det som svider mest, det som fastnade i sinnet och som kommer störa mig hela dagen var en liten kommentar. En väldigt elak kommentar, som jag fick i ansiktet innan han smällde igen bildörren utanför sitt jobb. --- Att jag körde som en påtänd tolvåring. ---??? Då blev jag faktiskt ledsen på riktigt. Jag plockade upp radiofronten, som låg slängd på golvet och tröstade mig med Jason Mraz. Inte bara är man portad hemifrån ikväll (pokerkväll), jag ska dessutom få höra ogrundad och elak kritik om min morgontrafikbilkörning! Kratta, det hade jag kunnat ta. Men påtänd tolvåring???!!! Bli inte förvånad om jag sover på soffan inatt älskling, det säger jag bara…ღ

(Btw – gissa vem som hade en fästing på sig igår då, som sambon darrhänt fick plocka bort? En liten souvenir från den där ön, fattar ni hur illa ute vi var nu eller??? Hej då, nu ska jag ta och ringa lite till Renate Chlumska…)

På promenad med Pavlovs hundar

Så var man tillbaka vid sitt ullabella-sekreterare-skrivbord igen, efter två dagars strapatser. Det var inte så värst dramatiskt som man kanske hade önskat. Mesta tiden gick åt till att ha möten i en råkall gammal lada och min förkylning gick bananas i kylan kan man lugnt säga.

Det mest intressanta var faktiskt hur vår gruppdynamik fungerade, när vi inte satt runt mötesbordet! Såhär gick det till: Som ett led i hälsobefrämjandet skulle vi promenera runt ön vi bodde på. Glatt knatade vi iväg över klapperstensstränder, runda stenar, pannkaksformaterade klippkanter och vegetation. Det var fantastiskt vackert och jag, min havsmänniska, blev lite sådär välmående och sentimental i saltstänket. Aggressiva bränningar bröt upp och krossades mot klippor och kvällsljuset bäddade in oss i rosa sammet. Det var jätteskönt och poetiskt ett tag, tills vi insåg att vi hade halva ön kvar att traska runt innan vi skulle vara framme. Då hade jag stukat fötterna femtielva gånger på vickande rundstenar och förkylnäsan rann som en öppen kran.

Då händer följande: Två personer, varav den ena är gruppens expert, kutade iväg själva på sina tremetersben med vår enda karta i högsta hugg. Sedan kommer nästa klunga, med vår gruppchef. Hon styr upp den gruppen och de stegar mot målet utan karta, övergivna men på rätt kurs. Sedan kommer den sista fyrmannagruppen. Som hade sett kartan lite hastigt och hade den i "minnet". Visst var det en stig rakt över ön? En genväg?! Let's hitta genvägen!!! Över stock och sten, taggbuskar, översvämmad sumpmark och taggtråd. Genom hagar med komammor och kopappor, tjurar alltså. TJURAR!!! Ta en vild gissning på vilken grupp jag var med i?... (Ja, typiskt, men man ska ju hitta sin egen väg vaffan…)

Drygt en timme efter alla andra hittade vi fyra äntligen tillbaka, med genomblöta gympaskor, enris i håret och koskit upp till knävecken. Men jädrar vad kul det var att leka pathfinder, ett äventyr som hette duga! Det hela sammanfattade på ett kul sätt hur vi fungerar som grupp. Tyvärr får jag dåligt med utrymme att hitta mina egna vägar i mitt dagliga arbete, det är väl just det jag saknar. Nu är det dock bara några veckor kvar på vicket, sedan bär det av mot nya mål. Med eller utan karta i handen… well, det återstår att se. ღ

Off you go, Ronnie

Ronnie Sandahl har varit lite av en favorit hos mig. Kalla honom pretentiös, men han har många gånger gått rakt in i hjärtat. Men nu vet jag inte... har han fått lite storhetsvansinne, han som aldrig sa hora?..
Saxat från en intervju med Ronnie:

- Bloggen har blivit som ett journalistikens skidskytte. En gren för de skribenter som inte håller hela distansen. Och som kanske mår bra av lite konkurrens.

Han ser visst ner lite på oss; vi som bloggar, vi som inte håller hela distansen.
Förresten är hans krönikor numera låsta på Aftonbladet Plus, så vill man läsa dom får man minsann pröjsa. Pss... Då trivs jag bättre ute bland Sveriges duktiga och roliga bloggare, amatörerna, ni vet. Där behöver man inte betala för ett gott skratt. Så jag stryker Ronnie och hans sneda leende ur min länk-lista. (Precis som om han kommer gråta blod för det liksom, skidskyttejäveln...) ღ

I'm appy - appy, appy, appy!

[Några mycket intressanta funderingar från mitt ointressanta liv]:

Jag träffade en fransk leverantör idag (obs, förväxla mig nu inte med en viktig person som får hooka upp med leverantörer every now and then – jag liksom tvångshalkade mig med på ett bananskal och hade ingenting alls att säga egentligen). Jag fattar inte grejen med fransmän. Vad är det som gör det så svårt att uttala H i början av ett ord??? (nu fattar ni hur oviktig jag var i sammanhanget, jag satt bara och funderade på hans H:n) Okej, i Frankrike uttalar man inte H, om det står i början av ett ord. Fine. Men, i engelskan gör man väl det, eller – sist jag kollade iaf? Till exempel säger man att nu skall jag "tell a history and make you all happy!" Hur förbannat svårt kan det vara att fatta? H-appy.

"I ope I can make you all appy. I ave eard about that istory, yezz yezz, oui!"
-- Whooot? --
Eller denna: "We now do it in-ouse." -- In-ouse???

Jag skulle säga att det var freaking ilarious att lyssna på honom! Jag menar, uuur svårt kan det vara?

Jag var på språkresa i Dublin en sommar. Skulle göra en uppgift tillsammans med en fransyska (en fransk tjej, inte en köttbit). Man skulle fylla ut luckor i en låt med REM:
Fransyska: Ahhh, I know! - Appie!!
Jag: Apple?..
Fransyska: No, appie!
Jag: Appie… eh?
Fransyska: (irriterat) APPIE!!!
Jag: (superödmjukt) You mean happy?..
Fransyska: (högröd) I JUST SAID THAT! APPIE!

Majjgaud… Kan någon vänligen upplysa våra café-au-lait-vänner i söder att det inte heter så, att bokstaven H har en funktion. Annars skulle den helt enkelt inte stå där.

På tal om Frankrike läste jag idag att Paris Hilton (oohh, den övergången!...) har lagt vantarna på en svenne-banan!? Givetvis gjorde jag en rutinmässig googling på honom och det visade sig att han verkar ha gått på Polhemsgymnasiet!! (Med andra ord kan han sälla sig till mängden av alla våra kändisar-man-känner-parallellklasskompisar därifrån!) Så nu ska jag göra ett viktigt statement: JAG har OCKSÅ gått på Polhem!

– HOHOoo! Jude Law? Somebody???... Jake Gyllenhaal?!... Eh… någon A-kändis, vemsomhelstegentligen… Peter Stormare?... Jag är också gammal polhemmare… give me some star quality, it would make me so damn appy!.. ღ

Behöver man ta med eget toapapper??

[Här kommer ytterligare ett avsnitt ur mitt fantastiskt ospännande, men stundtals hysteriskt roliga vardagsliv på ett kännt företag på Hisingen.]

Nästa vecka skall vi åka på GU med jobbet. Det står vilt gissat för GruppUtveckling, men är ungefär som en hederlig gammal klassresa fast för vuxna. Först åka bil, sedan båt och sedan bo en natt på vandrarhem. Det är så spännande så man går bananas! Så blir man indelad i matlag och det skall samåkas och tas med egna sängkläder, ja ni vet. Vi måste börja planera NU, för sjutton!

Vad behöver man ta med sig?? undrade ju alla såklart på dagens gruppmötet. Vår chef satt likt en lärarinna och rabblade upp det gamla vanliga; lakan, oömma kläder, russin och rödvin och javadfanvetjag… Och så finns det en saltvattenstunna som man kan elda under och följaktligen bada i, sa hon sedan. En cliffhanger, för när alla bara jaaaaaaa och drömde sig bort i rödvinsdimmor och social samvaro för en sekund, så meddelade hon att det ändå var för dyyyrt att bada saltvattenstunna. Minsann.

Jag fick prata ihop mig med mitt matlag. (När var man i ett matlag senast liksom?) Jag kände verkligen att jag var rätt person att styra upp ett matlag, speciellt med tanke på alla restriktioner (vegetarisk, allergiskt, laktosintolerantiskt etc.), i kombination med min outtömliga fantasi för snajsiga recept – not. Men mitt matlag verkade känna stor tillit till mig? MEN bara för att jag råkar ha snippa är det inte lika med att jag lagar dom mustigaste bulgurgrytorna eller de smarrigaste falafflarna, nämligen. Så jag föreslog rätt och slätt min favoriträtt – blodpudding! Gott och enkelt att tillaga, tänkte praktiska och rediga lilla jag! Vegetarianen vred sig då i sitt hörn och Zäta fick blodpuddingsfärg i ansiktet och kved fram att han citat: nästan dör på riktigt om han äter blodpudding, slut citat.
Men herregaauud, sa mitt tvåmanna-matlag halvkaxigt, då får du väl bara äta stekt ägg då?! Det är väl ganska vegetariskt?.. sa dom och slängde en frågande blick mot vegetarianen.
Hon hörde dock inte det, för hon var helt inne i en diskussion med sitt respektive pretto-matlag. Dom pratade bovete. Då var det min tur att få bovetefärg i ansiktet och jag la bestämt in mitt veto.

Jag fick lite av en sällskapsresan-feeling när samtalet sedan gled in på vad man behövde ta med sig, alltså vad som inte fanns på vandrarhemmet. Världsvan backpacker slash globetrotter som jag är så var TOAPAPPER det sista jag oroade mig för om man behövde ta med sig till ett vandrarhem. Allra minst hade jag tänkt tanken på att RINGA och FRÅGA om det finns toapapper… ohlord.
– To be continued. ღ

Fantastiska Frankfurtmässan!

I helgen var vi alltså på den efterlängtade Frankfurt-mässan. Jag flög ner till Tyskland på torsdagen och vi spenderade hela fredagen på mässan. Jämfört med förra gången var det mindre folk, eftersom det var mestadels branschfolk, och vi hade lagt upp rutten lite bättre. Vi sparade det sämsta till sist och gick rakt på den nya, helt galna Lamborghini Reventón! Sedan betade vi av den ena fantastiska bilen efter den andra. Helt sjukt, man gick från mystiska Ferrari till Rolls Roys med huv i borstad aluminium, via en enormt uppskalad och malplacerad Fiat för att fortsätta till underbara Porsche! Fina, fina röda Porsche GT2, villha!…







Efter att ha tryckt i oss generöst med snittar och fika på Volvos VIP-hylla rullade vi bort till Mercedes fantastiska utställning. Tänk er storleksmässigt som hela Scandinavium, med flera våningsplan där du tar rulltrappan upp till diverse häftiga V12:or och cabbar. I mitten av hallen var ett enormt podie med pampig ljusshow och musik och glaskupol. Jesuzz!... Dessutom välkomnades man av en 5-miljoners Mercedes SLR på ett snurrande podie och det får ju vilken människa som helst att kissa på sig av upphetsning!

Mercedes visade även upp det som jag tyckte var bland det häftigaste på mässan, ett urea SCR-system för en diesel-personvagn! :-) Hela mässan andades miljö, givetvis, men detta var helt klart den roligaste och modigaste satsningen!

Sedan tryckte vi i oss ännu lite mera gratismat och gäspade över GM och tråkiga kinesiska märken. Ont i fötterna hade man vid den tiden. Och lite överdos av Corvetter och Maseratisar. Men vilken fantastisk mässa det är, denna världens största! ღ

England t/r

Halv fem på måndagmorgon slog jag upp ögonen, för att möta ett 19 timmar långt äventyr via London, Heathrow. Roligt och lärorikt, shit vilken dag...

Intervjun gick väldigt bra och kändes avslappnad och trevlig. Jag fick lunch och en rundtur bland testutrustningar och fordon. Det är detta jag vill jobba med och jag känner ett enormt intresse, vilket jag tror avspeglade sig under intervjun. På Företaget finns möjligheterna att få utvecklas via deras specialformade program (för nyutexaminerade) och bli mycket, mycket duktig på alla fronter inom detta område. Men det är sett i ett långtidsperspektiv, givetvis.

Jag blev ombedd att göra ett webbaserat, väldigt ovetenskapligt, personlighetstest innan jag åkte. Detta genererade faktiskt en två-sidig rapport om min personlighet! Det var rätt häpnadsväckande måste jag säga… Testresultatet uppmanade Företaget att ge mig flexibilitet och utvecklingsmöjligheter, samt varnade noga för att ge mig rutiner och enformiga arbeten. Det var så pretentiöst att jag blev generad. Och ge henne för allt i världen inga enformiga arbetsuppgifter, för då blir hon sjukligt uttråkad och river av dem på nolltid – så att hon sedan kan sätta sig och blogga och vara ineffektiv och gnälla över hur oviktig hon känner sig!…

Jo, men det var många bitar som föll på plats efter det testresultatet. Många av mina muntliga svar på intervjufrågorna de ställde stämde ju in med profilen. Independent ströks under med rödpenna, efter att jag berättat om Australien. Utropstecken sattes efter "looks for opportunities to compete and win" och "impatient for results" ringades in med dubbelring. Jag blev lite svettig och kände mig fånigt generad på det där typiska svenska sättet, men fan, man måste våga tro på sin förmåga också! Och dom bara "typisk Företaget-profil" och så hummade dom i takt och nickade nöjda i samförstånd…
(Jag tror att testet egentligen sa mer om hur jag vill agera och arbeta och jag insåg svart på vitt varför jag är så ivrig att komma vidare från det jag gör idag.) Jag hoppas att nästa arbete ger mig en chans att leva upp till alla flosklerna i den där rapporten, verkligen få "pressa mig själv till nya horisonter", då skulle jag vara pretty damn good alltså…

Hej Kent-ambivalent, det var längesen sist, välkommen tillbaka in i mitt liv… vi behöver ta ett allvarligt snack.

Många tankar snurrar i huvudet just nu. Mr. Mister har försökt få tag på mig, men jag behöver få lite distans innan jag pratar med honom. Jag måste bara tänka lite. Detta var bättre än jag förväntat mig – vad händer egentligen om de väljer mig? Jag har en känsla av att jag ligger väldigt bra till, men jag är ju trots allt inte engelsman. Vidare påpekar jag igen att detta är en gemensam satsning, min och sambons karriärer är lika viktiga och det skall klaffa för oss båda. Jag gör inte detta på egen hand, jag bara gör inte det, hur jäkla independent jag än är! Stor eloge till alla er långdistansare, men jag har redan bevisat för mig själv en gång att jag inte fixar just den biten…

Hur som helst måste något hända och det är snart. Fem veckor i Asien kommer att stilla rastlösheten något. Sedan finns det ju möjligheter här hemma också, inom det jag vill arbeta med. Men jag ser ju äventyret och de språkliga utvecklingsmöjligheterna i att vara placerad i England. Samt att det känns otroligt oglamouröst att aldrig komma av Hisingen… Varför är jag sånhär, varför kan jag inte bara vara nöjd med fondvägg, mellanmjölk och stagnera? Du är en sån orolig själ, säger min morfar bekymrat. Ja, men fan… stackars oroliga lilla levnadsglada mig. ღ

Att gissa ålder...

…kan vara väldigt knepigt. Vi hade besök från Japan under förra veckan på min grupp, här på jobbet. (Det var för övrigt det roligaste som hänt här sedan jag började. Jag fick ha dom för mig själv en hel timme och visa och peka och prata engelska, tills tungan slog knut på sig själv. Dom bara skrev och skrev som galningar och jag bara "not good, not acceptable, very poor system och så vidare. Jag var i mitt esse!)

Men hur som helst så slog jag an en liten gissa-ålder-diskussion på fredagsfikan, efter att japsen åkt hem. Den ena av dem (det var två stycken) hade liksom örhänge, fräck mobil och sådär. Men å andra sidan hade han världens fluffigaste hår, alltså no kidding, men det var minst tre decimeter mellan hans huvud och toppen av hans lugg! Var det resultatet av en hårdhänt föning måntro? Så jag gissade på 35. Den andre la jag på 55-strecket.

Jag möttes av ett mycket livligt och rungade "neeeeejjhh!!" liksom ashögt i kör, från mina kära kollegor. Dom höll tydligen inte med, alls. Mmh, okej, tänkte jag, han med fluffet kanske är närmare 40 ändådå? Mjaa, okej okej, det är väl för all del möjligt!
Då höll dom på att kvävas nästan och bara samstämde upp i ett "NNNEEEEEJJJHH!"

Deras gissningar på fluffet låg på 20-25. Men KOM IGEN!!!??? Alltså, låt er inte vilseledas av öronhänget. (Liksom, vilken tjogotilltjugofem-åring har byxorna uppdragna till bröstvårtorna? Dessutom var han utskickad från Japan som lite av en expert inom området, eh, hallå, 20 år eller, men hej!..) Den andre tippade dom 40. Bara för att japaner kan vara små i växten, snälla nån?! Men min första tanke var då – hur gammal uppfattade dom då mig att vara vid första åsynen??...
Jag = Är relativt kortväxt, har öronhänge (många dessutom och i navelen med, fast det vet dom ju inte iofs) och jag har en väska i fusk-guldlamé.
- Undra om dom trodde att jag var en dag över 10???

Senare samma eftermiddag: Bebisljud hörs nerifrån gummigruppen, en mammaledig är där på besök med lilltjejen.
LB: Karin!! Hör du, det är en 20-årig japan här, kan du gå bort och kolla om det är vår besökare???
Alla andra härliga medarbetare på min grupp: HAHAHAHAAAAAA….

Och jag förlorade officiellt gissningsleken. ღ

[OBS! Japan nr. 1 – om du läser detta, vänligen lämna ett meddelande med din korrekta ålder i kommentarsfältet, jag fan vet att jag hade rätt din lurige, medelålders öronhängesman!!!...]

Det var på det berömda håret

Jag vill bara meddela att jag klarade det. Jag rodde skiten i land och fixade biffen, ja, ni fattar – jag är numera färdig civilingenjör i kemiteknik!!!

Jag skrev min sista tenta i fredags. På måndag morgon fick jag den otrevliga insikten i hur det skulle vara att åka till England på intervju utan en examen. Inte jätteseriöst, eller? Jag drabbades ju inte av den självklara känslan att det hade gått bra i fredags, nämligen…
Jag ringde till min examinator (obs, fortfarande måndagmorgon) – har du rättat tentan?
"Well, ehh, no inte i häeljjen näj??… "
Jag måste veta nämligen, det är liiite bråttom för jag är så jäkla skitviktig och jag kan inte lägga mer tid på detta tramset. (Ja, men ungefär så menade jag, jag sa ju inte precis så...)
"Yeah, du kän reenga mäj på frädaag, jag rettat dåo. Känscheee…"

Men aaaaaaahhhhhh! Tålamod.

Torsdag morgon: Nu vill jag verkligen veta hur det gick. Jag har konstant bröstsvett för att jag är så nervös. Har även fått jordens nackspärr.
Fick svar snabbt till min jobbmail: "Finished marking last night. You passed the exam by a very narrow margin... so its done."

Jag gick in på toa och hybrisgrinade några obligatoriska glädjetårar. It is done, hell yeah! Smakade på ordet, civilingenjör. Kände in mig lite i min nya roll. Kollade i spegeln och tänkte att jäklar, jag fixade det! Möttes av en mascarastrimmig blick, röda kinder och taskig bananhållning (nackspärr, för faen!..) – vad gör det en dag som denna? Jag fan klarade det!... ღ

Min vän, skomakarfarbrorn

Så var man tillbaka på arbetet igen, med en rivstart. Imorgon förmiddag skall jag visa två japaner allt jag kan om mitt system. Det blir intressant. Jag skall börja med att leta reda på mitt system, för det ligger nog i en pall i verkstaden och badar med all sannolikhet i härlig sörja. Sedan skall jag lära mig allt om mitt system. Så jag kan lära Japan allt om det sedan. Det blir verkligen intressant, som sagt…

Jag var helt slut efter jobbet och tyckte extremt synd om mig själv. Jag åkte därför hem och letade fram alla mina skor, som behöver en inför-hösten-omgång hos skomakaren. Skor gör mig glad, av någon märklig anledning. Jag lät bli att köpa ett par skitgrymma skor igår på Allum, när jag och A körde värsta shopaholic-racet! Så det var lite uppdämd skonojja som regerade hos mig idag.

Sagt och gjort. Med tre par skor under armen stegade jag in hos min gamle vän tillika stora idol – hela stans jädra outstanding, bästa skomakarfarbror. Först upp på disken var mina viktiga favoritskor, som jag söp sönder på Hard Rock café (eller kanske redan på Berså, det vet man inte säkert.) Dom luktade gammal öl. Sedan halade jag fram mina svarta stövletter med ganska spetsig tå, som inte är helt inne egentligen men jag gillar dom så jäkla mycket. Han kände igen dom, för det är såndär pytteliten klack på dom så dom behöver klackas om så fort någon nämner ordet asfalt...

– Hur mycket är vi uppe i? undrade jag.
Skomakarfarbrorn vände och vred på mina svarta. I andra handen hade han en stålmojj, den skulle kosta 90 spänn, bara stålmojjen. Och klackningen på det. Plus alkis-skorna dessförinnan! Aj, aj, tänkte jag och kramade skopar nummer tre under disken. Mina bästa. Dom bruna bootsen.
Skomakarfarbrorn vinkade med ett hårigt finger till sig bästaskorna.
– Samma sak här, sa han smackande och viftade med den där 90-kronors-stålmojjen igen.
Fast jag egentligen bara ville ha hålet i lädret lagat. Vaffan…
– Kom igen. Så bjuder jag på klackningen, du är min bästa kund tjejen!..

Jag tror att han tycker att jag är störd. Med all rätt kanske, det är knappt värt att laga sina skor nuförtiden. Men jag gillar dom så skarpt! Han går nog hem till sin lilla tant på kvällen och berättar hemska anekdoter om en galen tjej, som har mani på att klacka om skor. (Och sätta in stålmojjar.) När det kostar lika mycket som ett par nya skor. Haha, ja, hon är vrickad den tjejen, men hon är fan hans bästa kund!... ღ

[Min bil?]