Så var man tillbaka vid sitt ullabella-sekreterare-skrivbord igen, efter två dagars strapatser. Det var inte så värst dramatiskt som man kanske hade önskat. Mesta tiden gick åt till att ha möten i en råkall gammal lada och min förkylning gick bananas i kylan kan man lugnt säga.
Det mest intressanta var faktiskt hur vår gruppdynamik fungerade, när vi inte satt runt mötesbordet! Såhär gick det till: Som ett led i hälsobefrämjandet skulle vi promenera runt ön vi bodde på. Glatt knatade vi iväg över klapperstensstränder, runda stenar, pannkaksformaterade klippkanter och vegetation. Det var fantastiskt vackert och jag, min havsmänniska, blev lite sådär välmående och sentimental i saltstänket. Aggressiva bränningar bröt upp och krossades mot klippor och kvällsljuset bäddade in oss i rosa sammet. Det var jätteskönt och poetiskt ett tag, tills vi insåg att vi hade halva ön kvar att traska runt innan vi skulle vara framme. Då hade jag stukat fötterna femtielva gånger på vickande rundstenar och förkylnäsan rann som en öppen kran.
Då händer följande: Två personer, varav den ena är gruppens expert, kutade iväg själva på sina tremetersben med vår enda karta i högsta hugg. Sedan kommer nästa klunga, med vår gruppchef. Hon styr upp den gruppen och de stegar mot målet utan karta, övergivna men på rätt kurs. Sedan kommer den sista fyrmannagruppen. Som hade sett kartan lite hastigt och hade den i "minnet". Visst var det en stig rakt över ön? En genväg?! Let's hitta genvägen!!! Över stock och sten, taggbuskar, översvämmad sumpmark och taggtråd. Genom hagar med komammor och kopappor, tjurar alltså. TJURAR!!! Ta en vild gissning på vilken grupp jag var med i?... (Ja, typiskt, men man ska ju hitta sin egen väg vaffan…)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar