England t/r

Halv fem på måndagmorgon slog jag upp ögonen, för att möta ett 19 timmar långt äventyr via London, Heathrow. Roligt och lärorikt, shit vilken dag...

Intervjun gick väldigt bra och kändes avslappnad och trevlig. Jag fick lunch och en rundtur bland testutrustningar och fordon. Det är detta jag vill jobba med och jag känner ett enormt intresse, vilket jag tror avspeglade sig under intervjun. På Företaget finns möjligheterna att få utvecklas via deras specialformade program (för nyutexaminerade) och bli mycket, mycket duktig på alla fronter inom detta område. Men det är sett i ett långtidsperspektiv, givetvis.

Jag blev ombedd att göra ett webbaserat, väldigt ovetenskapligt, personlighetstest innan jag åkte. Detta genererade faktiskt en två-sidig rapport om min personlighet! Det var rätt häpnadsväckande måste jag säga… Testresultatet uppmanade Företaget att ge mig flexibilitet och utvecklingsmöjligheter, samt varnade noga för att ge mig rutiner och enformiga arbeten. Det var så pretentiöst att jag blev generad. Och ge henne för allt i världen inga enformiga arbetsuppgifter, för då blir hon sjukligt uttråkad och river av dem på nolltid – så att hon sedan kan sätta sig och blogga och vara ineffektiv och gnälla över hur oviktig hon känner sig!…

Jo, men det var många bitar som föll på plats efter det testresultatet. Många av mina muntliga svar på intervjufrågorna de ställde stämde ju in med profilen. Independent ströks under med rödpenna, efter att jag berättat om Australien. Utropstecken sattes efter "looks for opportunities to compete and win" och "impatient for results" ringades in med dubbelring. Jag blev lite svettig och kände mig fånigt generad på det där typiska svenska sättet, men fan, man måste våga tro på sin förmåga också! Och dom bara "typisk Företaget-profil" och så hummade dom i takt och nickade nöjda i samförstånd…
(Jag tror att testet egentligen sa mer om hur jag vill agera och arbeta och jag insåg svart på vitt varför jag är så ivrig att komma vidare från det jag gör idag.) Jag hoppas att nästa arbete ger mig en chans att leva upp till alla flosklerna i den där rapporten, verkligen få "pressa mig själv till nya horisonter", då skulle jag vara pretty damn good alltså…

Hej Kent-ambivalent, det var längesen sist, välkommen tillbaka in i mitt liv… vi behöver ta ett allvarligt snack.

Många tankar snurrar i huvudet just nu. Mr. Mister har försökt få tag på mig, men jag behöver få lite distans innan jag pratar med honom. Jag måste bara tänka lite. Detta var bättre än jag förväntat mig – vad händer egentligen om de väljer mig? Jag har en känsla av att jag ligger väldigt bra till, men jag är ju trots allt inte engelsman. Vidare påpekar jag igen att detta är en gemensam satsning, min och sambons karriärer är lika viktiga och det skall klaffa för oss båda. Jag gör inte detta på egen hand, jag bara gör inte det, hur jäkla independent jag än är! Stor eloge till alla er långdistansare, men jag har redan bevisat för mig själv en gång att jag inte fixar just den biten…

Hur som helst måste något hända och det är snart. Fem veckor i Asien kommer att stilla rastlösheten något. Sedan finns det ju möjligheter här hemma också, inom det jag vill arbeta med. Men jag ser ju äventyret och de språkliga utvecklingsmöjligheterna i att vara placerad i England. Samt att det känns otroligt oglamouröst att aldrig komma av Hisingen… Varför är jag sånhär, varför kan jag inte bara vara nöjd med fondvägg, mellanmjölk och stagnera? Du är en sån orolig själ, säger min morfar bekymrat. Ja, men fan… stackars oroliga lilla levnadsglada mig. ღ