fredag 23 november 2007

Snart sommar!

Det är detta gör man när man har semester i november!:

  • Går på SPA på Hagabadet med mamma. Har ni badat i ägget? Det gjorde vi före vi fick ansiktsbehandling med svartavinbärsmask, lavastenar, övertrevliga terapeuter och champagne! Sedan gick vi på restaurang och drack vin. Det var en väldigt härlig dag!

  • Går till frissan, så nu har jag kortare hår än jag haft på många hundra år.

  • Läser Se & Hör och äter Polly (christmas edition).

  • Går på tjejmiddag hos vackra Plingan i hennes nya lägenhet! Hon är toppentjejen nummer ett! Hon bjöd på lyxmiddag, efterrätt och rödvin och jag hade bränt coola skivor som vi spelade i hennes lilla bergsprängare! Det var mysigt som sjutton. Kanske var hon lite lättad när vi äntligen gick, för vi smidde sånna roliga planer så hon blev alldeles blek och jag kan tala om att det handlade om hemliga träffar med okända främlingar, hehehe…

Sedan har jag gjort en rad tråkiga saker också: Markservicen, bankärenden, telefonsamtal, avbeställa hit och beställa dit, skriva ut sig från Sverige (!) och massa sånna saker, som man måste ha koll på när man skall bli engelsman. Idag jobbar Sambo sista dagen och då blir det väl fest ikväll för hans del antar jag. Sweet, då kan jag kanske få titta på Idol för första gången på hundra år. Och på söndag bär det av… resefeber satan just nu kan jag säga! Men det är så spännande! Jag tror inte att vi kommer att ha några särskilda förväntningar egentligen, det kommer att bli så skönt att komma bort ett tag, bara vara. Känslan av att kränga på sig sin 55-liters Haglöfs packad med sommarkläder och cyklopet (hoppas på att det blir iaf ett dyk på resan)… det kommer kännas fint det! (Till alla er som vill följa oss längs vägen är det samma sida på resdagboken.se som sist som gäller! Jag har lagt upp en ny resa.)

Bara för att jag är så glad och för att nästan alla jag känner är gravida, så skall jag lägga upp världens roligaste musikvideo med en söt liten unge (soad – chop suey). Om jag får barn nån gång är det såhär dom skall uppfostras! ;-) Enjoy! ღ



måndag 19 november 2007

Oh My Sweet Semester

Första dagen på semestern! Det känns ovanligt och väldigt, väldigt bra! Det är inte allt för ofta som första-dagen-på-semstern infaller på en halvgrå måndag i mitten av november, extra bra bara därför! :-)

Jag sov tills jag vaknade med ett ryck vid ett-tiden, drömde att vi köpte Sambos kollegas hus... maygad! Har haft lite uppdämnd sömnbrist, som typ kulminerade på inflyttningsfesten hos dubbel-A i lördags efter fyra glasrödvin... men nu har jag provsomnat deras nya dubbelsäng och den var ok. Inte konstigt att man var trött efter en heldag i Ullared tillsammans med halva Sverige. När man träffar Sambos släktingar som åkt 45 mil för att trängas med tre miljarder andra galningar, så fattar ni hur mycket folk det var där!... Jag fick en överdos av billiga tomtar, hysteriska pensionärer och sunkiga white-trash's, som vallade runt sina feta ungar i jakten på det perfekta krims-kramset. Det var jobbigt, men jag hittade en schysst väska och billig solskyddsfaktor, så jag var väl nöjd jag med.

Jag åkte ner på stan idag för att handla lite saker till resan. En resedagbok och ett litet reseapotek med skitattackpiller och alocogel, som jag är dödligt förtjust i! Tror att vi har det mesta nu. Fick mig en smärre chock inne på Forex när jag skulle växla till mig lite dollar: Antingen växlar man till sig hela resekassan och bär det på sig ("även när man sover") och blir av med allt när man blir rånad - eller så tar man ut med sitt visa-kort så att kortet blir "skimmat" och så förlorar man allt i slutändan ändå. ELLER så köper man deras fantastiska plastkort så har man pengarna i säkert förvar och blir av med halva reskassan till Forex. Nå?? Det slutade med att jag inte växlade några pengar alls... jag blir så matt.

Jag åkte hem och laddade in musik i ipoden istället. Nu har jag nästan 4 gig musik i min lilla gröna. Det är 4000 MB, det är helt sjukt mycket! Det är nästan 700 härliga fina låtar! Sweet! Några olyssnade, nya plattor ligger med! Jag hade tänkt att spara The Hives nya olyssnad också, men jag har inte kunnat hålla mig. Den är galet bra, bäst just nu faktiskt, och jag har Puppet on a string på hjänan dygnet runt just nu. Jag har plats för typ en enda skiva till, tänkte det skulle bli Ryan Adams. Läste recension i GP idag - han fick 4 starka fyrar för spelningen på Konsterhuset. Han är skön, jag får sånna Ryan Adams/Kasey Chambers lightkånntry-ryck emellanåt, det är bra. Varsågoda och lyssna in hans finaste: Oh My Sweet Carolina. ღ

fredag 16 november 2007

Gammal kärlek rostar aldrig

Idag är alltså sista dagen på jobbet. Eftersom jag är så förutseende och strukturerad har jag redan cleanat allt jag skall göra och är redo att lämna över med varm hand (till min företrädare…). Så jag kan med andra ord unna mig en långlunch och blogga lite. :-) Jag skall bjuda min grupp på tårta i eftermiddag. Sista dagen. Mmm… Jag hade ett sista uppföljningssamtal med min chef igår. Jag kom på massa saker att säga om min tid här, good and bad. Och summan av kardemumman var att chefen ryckte lite lätt på axlarna och sa att förväntningarna aldrig motsvaras av nyutexade. Underförstått: Det blir inte roligare än såhär att jobba tjejen, face it…

Men jag tror faktiskt att det blir det, jag är övertygad om det, men man måste ju göra det man brinner för. Jag ser med glädje fram emot min individuella utvecklingsplan på Företaget i England. Jag vet att jag har mycket mer att ge. Okej, jag passade inte här, det var väl bra att jag kom på det – men jag har trivts väldigt, väldigt bra med mina arbetskamrater och med min chef! Men det är två helt skilda saker, så nu drar jag vidare för jag vill mer.


På tal om allt detta så fick jag väldens mest underbara energikick-mail av en gammal klasskompis/resekompis häromdagen! Jag hade haft en riktig skitdag och gnällde över att jag inte får någon positiv input och så damp det mailet ner i min inbox! Verkligen roligt!!! Hon går ett liknande utvecklingsprogram som jag skall gå fast i Danmark och hade massa positivt att säga om hur det är att få en sån chans! Och så har hon precis varit och rest i Kambodja och hade en hel del spännande berättelser därifrån!... (Tack M-N för det mailet – jag skall snart svara!)

Jag behöver sammanfatta detta året för mig själv. Det har varit, ja… mycket. Jag har saknat att jobba som stödperson i Familjen, som jag inte har haft någon kontakt med sedan min brukare dog förra vintern. Det var så otroligt utmanande och givande att arbeta med dom. Sedan har jag saknat mitt skrivande fantastiskt mycket. Tänk er, det här är första gången sen jag började skolan som jag inte haft ett forum för mitt skrivande. Inga tidningar, inga redaktioner och inga dead-lines. Förjävla trist… Bloggen är mitt substitut på något vis och jag skriver här av rent egoistiska skäl, för mitt höga nöjes skull och för att slippa få overload i skallen. Så är det med det. Vidare har det varit alldeles för mycket jobbtid detta året och det skall bli riktigt skönt med semester om drygt en vecka!!! Men jobbandet har lönat sig, dels med en examen och dels med ihopsparade pengar, men nu ska dom brännas! Jag ser fram emot att göra ingenting i några veckor. Sol, tempel, städer och stränder. Dykning, god mat, solsolsol och värme och fina Sambon. Jag hoppas att vi kommer få njuta ordentligt! ღ

måndag 12 november 2007

Moneybrother på Trädgårn

Jag har sprungit på konsert igen - Moneybrother på Trädgårn i torsdags! För att recensera denna fantastiska upplevelse i korthet kan jag berätta att det var fullt med folk, elektrisk stämning och helt underbart sjukt bra, som det bara kan bli när Moneybrother spelar skallen av sig! Florence Valentin hade äran av att vara förband. Och dom sög. Jag, som liksom diggat deras skiva, blev dödligt uttråkad när sångaren höll långa utläggningar om sina höger-anipatier och liksom visst, dom får avsky att stadssekreterare dricker vin hur mycket dom vill - men det var inte det jag var där för att lyssna på... Så jag står och kniper en kiss bara för att inte missa en halvbra Pokerkväll i Vårbygård, medans Anna springer på toa. När hon kommer tillbaka berättar hon att hon träffat Moneybrother på vägen, hälsat och tryckt sig förbi honom i dörröppningen. Alltså - istället för att trycka upp Anders Wendin mot en dörrpost, så stod jag och höll en kiss i takt med ett jävla uselt förband... shit.

Det var hett och packat med folk på Trädgårn och hysteriskt lyckorus när Moneybrother går på scenen. "En konsert ska inte vara som ett aerobic-pass, det skall vara som att gå på SPA" säger han och kör igång och frälser oss alla eller åtminstone mig, för jag tror på vartenda ord han säger. Vem kan inte göra det, när hela bandet är så jäkla taggade?
Bäst är när han sjunger duetten It might As Well Be Now (som han gör med Ane Brun på nya skivan) tillsammans med sitt band, så lidelsefullt att man tror att det är äkta kärlek på scenen. Det är då han är som bäst, när han är så innerligt äkta. Men allra bäst är ändå tempot i The Pressure, som är helt jävla fantastisk live! Det är vid sånna tillfällen som jag får mina berömda lyckotrippar! :-)
Sämst är när han kör sin julsång (den han gör ihop med Jerry Williams på Pengabrorsan). Ni vet, med julklockor och hela kittet plus att Florence Valentin kommer in på scenen och körar, det var jag inte alls upplagd för.

Det är med stor kärlek i bröstet som man tränger sig ut från Trädgårn den kvällen, efter två hysteriska extranummer och med sitt lystmäte uppfyllt. Såhär är det att gå på konsert, när det är som allra bäst. Inte så konstigt att det var med just Moneybrother. Han är helt enkelt så bra som det blir. Jag tror att Anna var lite tagen hon med, för hon messade ett "tack för att du presenterade mig för ytterligare en skön kille" dagen efter. Men så fick hon ju nästan tafsa på honom i dörröppningen också... ღღღღღ

torsdag 8 november 2007

Är det konstigt att det känns konstigt?

Jag håller på att ge bort mitt liv. Det känns väldigt, väldigt märkligt måste jag säga…

Det börjar med lägenheten. Den skall hyras ut möblerad, eftersom det kostar en mindre förmögenhet att ta med sitt bohag till England med båt. Med andra ord skall någon lyckligt lottad få bo i vår nyrenoverade lägenhet, sova i vår nya dubbelsäng och slappa i vår nya soffa, medans dom samtidigt kollar in en schysst film på vår tjock-TV. Right.

Och så har vi katten. Min fina, goa och mysiga bejbi kan inte följa med till England, så är det bara, och jag kan inte låta honom styra både mitt och min sambos liv. I know. Jag är tvungen att välja bort katten och det är skit. Plötsligt känner alla nån som har ett stall eller en lada (eller rent av en låda). Men min katt är ingen karate-utekatt, som kan tampas med hästar eller ilskna hankatter eller bo i en lada heller för den delen. Han måste komma till ett lugnt hem och fortsätta sin bekymmerslösa innevardag.

Jag känner mig som en utskänkningsstation, som gör mig av med saker till höger och vänster. Rensa-släng, rensa-släng. Varsågoda och plocka på er, här rear jag bort mitt liv. Vi har så begränsade möjligheter att ta med oss saker till England. Finporslinet, som knappt hunnit upp i vårt vitrinskåp sedan flytten, packas varsamt ner i sina kartonger igen. Redo att förvaras på något lämpligt ställe. Bara det som ryms i Laxen (vår bil) får lov att komma med till England. Marimekko-skålar och fotoalbum hamnar långt ner på prio-listan. Faktum är att jag inte ens ryms själv, jag tar ju flyget, med några extra resväskor...

Och idag på jobbet - tjejen jag har vikarierat för kom tillbaka. Jag var inte säker på om hon skulle komma idag, så jag hade loggat in mig på hennes dator och höll på med en akut-grej, lite lagom stressad var jag när hon helt plötsligt stod där. I'm back, liksom. Och min chef bara "du saaa ju att du skulle flytta på dig!" Gah! JA! Jag SKA flytta på mig, så jag sitter numera i ett hörn, gömd, helt själv och imorgon lämnar jag ifrån mig telefonen. Bort med mig bara.

Det är som att titta in i någon annans liv, lite distanserat. Som när min faster berättade om min kusin, som precis flyttat till Dubai (konstigt, nån?) och som nästa åkte in i arabiskt fängelse, när hon ertappades med att dricka vatten offentligt mitt under ramadan. Då får man nästa krupp i sin trygghetsbubbla och undrar hur kusinen tänker när hon ens utsätter sig för sånt??? Mellanmjölmellanmjölkmellanmjölk-cykelhjälm och blåa plasttossor, rabblar jag som ett mantra, tills jag kommer på att det är byebye med det snart och bara hello heltäckningsmattaheltäckningsmatta-vänstertrafik…

Det känns konstigt bara, inte alls ledsamt eller så, absolut inte. Men konstigt overkligt. Är det så konstigt?

Det går sedan från konstigt till helt knäppt, när Mr. Mister ringde mig och frågade om jag kan skicka lite foton från Asien-resan till honom. Asien-resan?? Vad konstigt, skall jag åka till Asien också? Ah, just det, den lilla detaljen som skall hända innan hela vardagen tar en riktig u-turn. Ibland måste jag påminna mig själv om att det är jag – det är mig som allt detta fantastiska händer. Samtidigt jag som har huvudet uppochnerpå, utan att veta någonting... Utan att varken kunna ringa en vän, fråga publiken eller välja bort två av de felaktiga svaren. För här finns det inget facit och inga säkra kort.

Det enda jag vet är att jag gör helt rätt och jag är STOLT över mig och Sambo, vi som gör detta ihop! Det är fantastiskt spännande att vara huvudrollsinnehavare i våra liv just nu!! Det är helt rätt i tiden och i sinnet att sticka iväg ett tag. Det rullar på och vi löser saker - en sak i taget. Men fråga inte om jag tänkt på detdär eller dethär, eller hur jag skall fixa den däringa grejen. För jag har säkert inte tänk på det ändå, det får komma som det kommer och hända när det händer. Jag tror faktiskt att det här kommer att bli riktigt, riktigt bra. Jag tror på bra! Vi vågar chansa och det är det första steget – antingen mot total kaos eller mot fullkomlig jäkla succé! Nu börjar ävetyret! :-) ღ

tisdag 6 november 2007

Jag hör röster

Ja, det är sant. Jag hör du-är-vad-du-äter-rösten i mitt huvud. Jag är ensam hemma och min middag bestod idag av vitlöksbröd. I mitt huvud: Ett vitlöksbröd, femton pepparkakor, trehundra liter läsk och inte mindre än trettifem (ni vet när han tar i liksom, treeeetttttifem!!) klementiner! Och idag när jag ringde och bokade in mig och mamma på Hagabadet om några veckor, hör jag mig själv säga "Jag tar champagnepaketet också!"
Rösten: Och Karin är inte riktigt KLOK som beställer champagne - alkohooool - ojojoj hur ska detta SLUTA??? Dessutom har BK fredagsfika denna veckan och då blir det kladdkaka to die for med vispgrädde... Jag blir helt paranoid och tror att Anna Skipper herself skall komma in i mitt kök och blanda snorgröna hälsodrinkar och visa allt jag har ätit på en hel vecka (och frossandet avslutas med två STORA bitar chokladkladdkaaaka!..). Äh, det hade inte varit så farligt egentligen för jag är ingen storfrossare. Däremot så blir jag uppriktigt oroad över Englands matkultur. Jag är livrädd för att bli engelsmanna-aktigt flötig. Och tänk er den engelska du-är-vad-du-äter-tanten, har ni sett henne eller?? (Hon som inspekterar bajset hos folk "well THAT is NOT proper pooooo and gaaauuuud what a smell!!" konstigt kärring, du petar i andras bajs liksom...)

Jag kollade precis på Musikbyrån, dom hade Englandsspecial! Ahhh! Massa engelska myspace-kändisar typ söta Kate Nash och sköna Jack Peñate och jag bara fånlog genom hela programmet! Fatta vad mycket musik jag skall frossa i och vad många kul konsterter jag skall springa på! Andres Lokko var med på ett hörn och kommenterade varför det bor fler svenskar i London än vad det gör i en svensk småstad - för att vi svenskar söker en motpol till den prydliga ikea-stylade verkligheten vi lever i, sa Lokko och så sa han även nåt om härliga knarkare och sluskar. Jag antar att jag och Andres Lokko flyttar till England av olika anledningar, men men... Så på tal om schysst engelsk underbar musik och "härliga knarkare", så får ni Delivery med Babyshambles och äckliga Pete Doherty, men jag gillar verkligen denna!
[- Förresten så ska jag på Moneybrother på torsdag, mmhja det blir fint det! ]

måndag 5 november 2007

"Man ångrar bara det man inte gjort"-bluffen

Jag pratade jobb med min pappa, han med den konstanta förkylningen och dom knakande fingrarna. Han var hos mig förra veckan för att hjälpa mig fixa lite skavanker i lägenheten. Han har för övrigt precis kopplat att vi skall åka till England. (Imponerande, för i andra samanhang om jag ska resa nånstans brukar tioöringen trilla ner ungefär samtidigt som jag står med packade väskor och ber om skjuts till Landvetter... :-)

Jag: Kan ni inte vara lite glada för min skull, att jag fick jobbet?
Pappa: Fast jag tycker ju inte att det är roligt?..
Jag: Hur kan det inte vara roligt?? Jag har ju fått värsta drömjobbet! Fatta vilken grej detta är!
Pappa: Mmmhm… Men vad ska ni till England och göra?
Jag: Jag känner mig instägd här, jag måste få lite nya perspektiv! Jag skall jobba nära Brighton i södra England (pekar på karta).
Pappa: Happ… Där gör dom sån där sås!! Visste du det? (pekar intresserat på staden Worcester mitt i England - whot??)
Jag: Men kom igen, jag är född och uppvuxen här. Jag skulle ångra ihjäl mig annars!
Pappa (laddar favoritcitatet): Japp, man ångrar bara det man inte gjort! Det har jag alltid sagt! Eh... fast jag gillar ju inte detta!.. Å så vet du inte vart ni ska bo heller. Hade det varit jag hade jag haft en konstant skitattack av nervositet!..

Dom är så finkänsliga i min familj. Men det är ju kul att dom är så intresserade av vad jag skall göra. Om jag skulle säga att jag skall säsongsjobba några år som inkastare på Kos och dansa go-go med en haschplanta i ena mungipan, skulle dom säkert bara nicka och "hmmm":a och undra vad jag skaaadiiiitååågöööra??? Och så det obligatoriska "man ångrar ju bara det man inte gjort", sure...
Det är väl bara ett konstigt sätt att visa att man kommer sakna mig på, egentligen. Men jag blir lite irriterad ändå, ah, jag vet faktiskt inte... Egentligen skiter jag väl i det, även om ett litet lycka till fakiskt hade varit på sin plats. Dom kan väl åtminstone vara glada att det inte är Australien (som sist), Dubai (min kusin flyttade just dit) eller typ Hisingens hemtjänst?.. ღ

torsdag 1 november 2007

SPA, semester och hemmalagade köttbullar

Ojojoj, har precis ätit det bästa av allt. Hemmagjorda köttbullar - mina hemmagjorda köttbullar! Jag har inte lagat det på ett tag, har av nån anledning fått lite dåliga vibbar av att steka köttbullar, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är... kanske blev det bränt sist? Men det är synd att det har blivit så, för dom jag gjorde idag smakade himmelskt, precis som mormors! Så som dom ska smaka, lite hårt stekta och med lingonsylt till. Så nu är jag proppmätt! Och jag har ett ton disk att spara till min sambo, som är i England på spännande intervjuer nu! Ah,vilken tjej jag är! Mmmooooaahahaha!....

Imorgon har jag bara två veckor kvar tills jag slutar jobbet. TVÅ veckor, det kommer bara säga schvopp, så är det färdigjobbat!! Hur känns det då, Karin? Jotack,det känns förjäkla fint! Men som ett brev på posten så hettar det plötsligt till på jobbet. Jag fick världens obehagligaste mail idag och bara whattheheck och sen blev det action vill jag lova. Var inte helt nöjd med att bli orättvist kritiserad, såhär två veckor innan mitt gästspel är över... Jag brukar inte vara nöjd med att bli kritiserad över huvud taget. Men det är väl bra att det händer lite, så jag kan hålla motivationen uppe de sista veckorna.

Aja, jag och mamma skall på SPA-behandlingar på Hagabadet snart. Ohh, vi är så värda det! Och semestern närmar sig, Asien! In your face, alla ni som var lediga i somras - om tre veckor åker jag till solen! Mr. Mister ringde mig igår för att berätta att han också skulle på semester. Jaha? - I'm going to Jordan! Who the heck is Jordan, tänkte jag, när jag gick och gastade på engelska i mobilen inne på Konsum. - So you can not call me in two weeks. Nähä? Jag fattade ingenting, helt ärligt, men sen sa han nåt om backpacking också tror jag. Han är för söt ibland, Mr. Mister. Thailand kändes plötsligt väldigt charter-aktigt jämfört med Jordan, vem det nu är. Ah well. :-)
Jag längtar så otroligt mycket efter semester!!! Sällsynt i min värld, så därför är jag verkligen värd det- SPA, semester och hemmalagade köttbullar! ღ

(Jag fick denna av min bror häromdan, han är för söt. Enjoy!)

söndag 28 oktober 2007

En Lasse för själen

Vilken helg. Den började i ett euforiskt lyckorus på fredagen, när jag träffade en gammal, gränslös kärlek tillika kär vän på Liseberg. Det var så längesen och pirret fanns i magen ändå sedan början av veckan. Förväntansfull, spänd och nyfiken. Hur ser han ut idag? Har han låtit håret växa, har han skaffat fler tatueringar och nya perspektiv? Jag har en känsla av att han har blivit äldre, men jag har ju åldrats med lika många år själv och förändrats, sedan jag först föll för honom för många år sedan.

Lisebergshallen var fullsatt. Det vibrerade i luften. Lasse, lasse, lasse, ropade alla. Jag tror att alla har längtat efter honom. Lasse Winnerbäck och hans nya band. Hur blir det? Vilka är dom? Kan dom leverera något nytt, eller blir jag besviken på att det går på rutin - som sist jag såg honom, då han var för trött för att ens orka försöka lyfta?

Men nej, Lars Winnerbäck är pånyttfödd. Min fina, fina kan fortfarande beröra. Med nya melodislingor, som låter irlänskt och härligt och nytt band som ger allt och lite till. Och Lasse är förväntansfull han också och premiärnervös så han tappar texten två gånger! Men det glöder och andas och lyser förälskelse om honom och hela Lisebergshallen älskar honom. Vi sunger Hugger i sten så att taket lyfter sig och det känns som om det var första gången jag hörde den. Elegi är så fantastiskt vacker i sin nya tappning och duetten Om du lämnade mig nu gör han ihop med Anna Stadling och det är så vackert så att jag grinar, såklart, ni vet ju hur jag är.

Lars Winnerbäck kommer alltid in två gånger på extranumrena. Det vet alla som sett honom, därför klappar vi och klappar och han kommer in och kör Elden ackompanjerad av piano och med flammande eldar, som lyser upp hela scenen. Det är mäktigt, Lasse må ha åldrats men han är fortfarande helt fantastiskt passionerad. Och som allra sista låt kör han Kom änglar, som är Annas låt egentligen och hon står och klappar sig på sin gravida, fina mage. Den lilla människa därinne måste ha spetsat öronen alldeles extra, för det är inte sista gången den kommer att få höra denna speciella låten. Det är så fint att jag får gåshud och jag blir så ledsen på något vis, för jag kommer sakna dom så mycket i England.

Jag ramlade ut från Lisebergshallen med sån stor lycka i bröstet, som man bara kan känna efter en riktigt bra konsert. Jag kunde bara konstatera att Lasse fortfarande håller. Det är en kärlekshistoria som må ha legat på is, men innerst inne kommer han alltid att betyda mycket för mig. Alla hans skivor relaterar till en viss period av ens liv och Daugava kommer självklart att stå för - förändring.

Fredagens lyckorus förbyttes dock mot totalt mörker på lördag eftermiddag. När Sundsvall vänder och vinner på håret, på något omöjligt jävla vis. Då känns livet inte rättvist, men vem har sagt att fotboll skall vara rättvist? Kanske är det just tjusningen i att vända och vinna med en man utvisad och göra mål i 97:e, som gör att man älskar fotboll? Synd bara att det inte var på Hisingen man fick anledning att jubla igår. Synd bara att det blir en till säsong i superettan. Synd bara att det var så jävla nära, fast ändå inte egentligen. Synd bara att jag missade en gratislunch på måndag, som jag blivit lovat om dom gick upp och nu gjorde dom ju inte det. Fan... fan.

Det var skönt att komma till Emma i Mölndal på kvällen och pimpla mängder av rödvin i hennes nya, fina lya, tillsammans med hennes trevliga vänner! Det var riktigt lyckat! Den energin hon utstrålar just nu går inte att ta miste på och det smittar av sig så att alla superetta-fiaskon och övriga bekymmer blir som bortblåsta. Tack för en trevlig kväll! Man kanske skulle göra något vettigt av denna söndagen också. Typ duscha och klä på sig och se om det blir någon jädra guldfest i denna stan idag eller inte?... ღ

onsdag 24 oktober 2007

Trondheim - bland olabukser och sykkelheiser

Det är sällan man lägger 160 mil efter sig på en enda helg. Men det gjorde jag, för jag var i Trondheim under två heldagar och hälsade på Kajsa, som bor och jobbar där! (Min gamla klasskompis som ser ut som Kirsten Dunst) Det är äckligt långt till Trondheim och jag körde på budgetvarianten - den smartaste av dom smarta lösningarna. Nattåg! Kan det bli mer effektivt än att resa på natten, när man ändå skall sova, tänkte jag? Jag har ju inga problem att sova sittandes på tåg/bussar/flygplan/spårvagnar... --> trodde jag.


Oj, vad jag misstog mig. För hamnar man bredvid en arg fettotant, tre äpplen hög, som dessutom attacksnarkar oavbrutet hela vägen från Oslo, så är det svårt. Men jag kom fram tillslut, klockan 7.00 på morgonen i ett ruggigt Trondheim. Det var mysigt, för det kändes som det var mitt i natten. Långfrukost och catch-ups i Kajsas superfräscha lägenhet, innan det var dags att göra stan, eller "byen" som det heter på norsk.
En höjpunkt var ju den roliga cykelhissen (bilden), en slags lift som tar cyklister upp för en brant gata. Tyvärr hade Kajsa inte en lift som tog oss upp för hennes backe från stan till lägenheten, för den backen var så sabla lång och brant att det kändes som man besteg hela jäkla Galdhøpiggen...



Här står Kirsten och ser glad ut! Det regnade litegranna i Trondheim, men det var mysigt ändå. Otroligt höstigt och vackert! Mysfika och lite shopping och ett par flaskor rödvin hanns det med. Och ett evinnerligt traskande upp och ner för Galdhøpiggen... :-)
[Nu tänker Kirsten såhär - varför lägger hon inte upp en bild på sig själv? Typ den fula jag tog på henne uppe vid fästningen (där hon har jympaskor, innan hundbajstrampet, och ser ut som hon inte har några ben??). Jo, för det här är MIN blogg och där bestämmer jag, mmooaahaahahahha! ]

Sent på söndagkväll åkte jag hem. Inte kunde jag ha sån otur att hamna på dåligt tågplats igen? Nejnejnej. JOOOODÅÅ! Ännu värre! Jag satt mittemot en äcklig sextiotaggare som tåflirtade med sina kissiga loafers på mina stackars tår hela natten. Såfort jag slumrade till väckte han mig genom att 1) Ruska på mina ben 2) Klappa mig på kinden 3) Kasta kolor på mig 4) Sparka med sina kissloafers och säga att vi var framme i Boohuschlään.
HAHA viken rolig gubbe! NOT! Jävla as. Jag sov därför som en stenad säl på nästa tåg från Oslo till Göteborg och vaknar av:
"Jej vill jööre er oppmerksamme på att om tiiii minutter ankåmer vi Ståååkholm ceentraaastatjån".
Toppen tänkte jag, nu sitter jag på fel jävla tåg och är i Stockholm. En bra ursäkt till att slippa jobba idag iaf, var min första tanke när jag slår upp ögonen i vad jag trodde var Stockholm.

"Ehh, Gööötebårg centraalstajån, hrmmm..... unskuld!"

Så med skaplig sömnbrist blev det en halvdag på jobbet för min del, men det var det minsann värt! Tack Kajsa för det roliga och mysiga besöket i Trondheim och för all fika och go mat! Det var supertrevligt, förutom bergsbestigningarna, hundbajset och det satans vidriga tåget! :-)
Jeg liker olabukser!... ღ

torsdag 18 oktober 2007

Alla dess manhaftiga karriärskvinnor...

När vi ändå är inne litegrann på temat karriär. (Jag vet att man inte ska skvallra på sin blogg, fyfyfy, men nu gööör jag deeet - den här måste jag bara få berätta! Utan att gå in på detaljer!)

[Hört på en godtycklig arbetsplats]:
Manlig chef (efter en hel förmiddags intervjuer för ett ynka vikariat berättar han lite om alla märkliga personligheter han hade mött): Nejnejmen guuud, men vem vill anställa en sån där manhaftig karriärskvinna?…
--- > EH?! You said what? --->
Jag: Hurdan är en sån kvinna då, menar du?..
Manlig chef: Ja, men ni vet, sånna där manhaftiga kvinnor som inte har några skrupler och som bara vill klättra uppåt i karriären!...
Inuti mitt huvud: Jaha? AHA! Du menar så som alla manhaftiga karriärsmän?? Men nej, det reagerar man inte över, det är väl inte mer än riktigt att en manlig karriärist är så hänsynslöst manlig att testosteronet sprutar ur öronen? Men när en kvinna har några ambitioner så är hon plötsligt manhaftig? Och skrupelfri! URSÄKTA men det var verkligen det dummaste jag har hört. Undra om han inser, eller ens bryr sig, om hur många förtroendepoäng man tappar på sådana uttalande?

Okej, okej - jag blir så satans upprörd av sånt här, det ligger mig ganska varmt om hjärtat att motarbeta sånna förutfattade meningar. Men istället för att ta den diskussionen och utmärka mig själv som den största feministen genom tiderna på den här arbetsplatsen (jag slutar ju trots allt om en månad), så tog jag lugnt min matlåda, diskade och gick därifrån. Med insikten om att manhaftiga karriärskvinnor uppenbarligen utgör ett så jävla stort hot mot den manliga dominansen, att man knappt vågar anställa dom.

Och så igår, som av en slump, hamnade jag bredvid samma manliga chef på lunchen. Jag och en annan tjej började prata om gemensamma bekanta och hon berättar att en kvinnlig bekant till oss har blivit chef!
Jag: Chef?! Vad roligt! Så ung och redan chef!
Tjejen: Ja, alltså, en liten chefsroll är det ju.. mini-che..
Jag: CHEF sa du JAHA, men vad roligt! Vilken karriärskvinna!
Tjejen: Ja, det är ju roligt, eh.. men alltså det handlar bara om en
liii(ten chefsroll)....
JAG: VERKLIGEN roligt att höra, CHEEEF säger du!!

Och den manliga chefen slash lunchgrannen rörde Inte. En. Min. Han sket la i det liksom och där satt jag och gapade upp mig med min manligaste röst och ansträngde mig verkligen för att skryta om min uppenbart manhaftiga kompis. Det kändes sådär härligt svenskt provocerande! Men innerst inne så darrar dom nog på den lilla manschetten, dom som undviker
skrupelfria karriärsbitchar. Nånstans intalar jag mig att en sån här inskränkt inställning till manligt/kvinnligt är sällsynt numera. Särskilt sällsynt hoppas jag att den är i södra England, där jag snart kommer att utveckla min specifika manhaftighet (vad det nu egentligen betyder, konstigt ord det där)... annars kommer jag att få ett personligt litet hell i min feminina bubbla. Men som en av vårt företags allra högsta och ultrakvinnliga karriärskvinna sa på ett seminarium för några veckor sedan: Skyll er själva tjejer, ni har gett er in den mest mansdominerade branschen. Lär er spela spelet...

//花梨
(Det är Karin på Japanska! Eller jag tror det iaf, jag fick det på mail från mannen med fluffet ni vet... jag är 花梨-san med honom nu, rätt impressive ha?)

måndag 15 oktober 2007

En liten nyhet

Här kommer den lilla grejen som jag tänkte berätta: JAG fick jobbet i England!

Jag har knappt fattat det, men jag fick verkligen erbjudandet att faktiskt göra allt det där --> jag ska få jobba med mitt favoritområde, resa, träffa mycket folk och framför allt känna att man satsar på mig, via ett omfattande utvecklingsprogram. Jag har signerat kontraktet och vi sticker i januari! Det kändes ändå som ett rätt stort beslut att fatta, eftersom det handlar en tillsvidareanställning. Dessutom skall vi ha jobb båda två och helst hyfsat nära varandra, om det skall vara realistiskt. Som tur är så har jag världens bäste sambo och världens bästa vänner. Dom påminde mig om att man måste chansa ibland och låta hjulen rulla och när Anna sa att det inte är likt mig att tveka på ett äventyr, så bestämde jag mig definitivt. Det var ju detta som var tanken från början. Dessutom verkar ju alla mina vänner förändra sina liv just nu och starta om, så varför inte haka på? :-) Sometimes you just have to go for it, sa Mr. Mister, som var på god väg mot en hjärtattack innan jag tackade ja…

En på jobbet hade hört om Englandsbeslutet och han sa att han var imponerad av folk som följer sina drömmar. Och han bara "ärligt talat, heeelt rätt, jag skulle göra preciiis samma sak om jag var i din situation” Åh, vad klokt tänkte jag – not, för du var i min situation för 20 år sedan. Klart det är lätt att råda andra nu. Nejusch, jag skall aldrig bli sån och jag siktar inte heller på en guldklocka efter 25 års trogen tjänst i samma företag – vilken åttiotalist kommer att uppnå det liksom?… Stagnation är faktiskt någonting man väljer, inte nånting man blir påtvingad.

Jag träffade förresten en gammal klasskompis i somras. En sånt pretto som jag verkligen avskydde på den tiden. Och han bara ”Äpplet faller inte långt från trädet, hehe…” när han såg mig, och jag bara ”detsamma till dig” (sucker). Han stod och delade ut reklamblad för sitt vänsterparti och det var som att förflyttas bakåt i tiden. Så vill jag inte ha det. Jag vill inte stöta på gamla bekanta hundra år senare, slentrian-bananerna, och bara ”hej, här är äpplet som inte ens rullade av Hisingen”.

Det känns verkligen helt rätt med England! Det ska bli så kul att testa på detta jobbet, med allt vad det innebär! Vi skulle ångra ihjäl oss om vi inte tog chansen. Vi skulle bli dom som tror att vi ger ett gott råd när vi om 20 år säger till andra att "det är heeelt rätt", fastän vi aldrig själva tog steget. För även om vi trivs här, så gnager rastlösheten hål när man inser att det inte blir mer spännande än backaplan, rambergsvallen och sextonbussen. Ett äventyr kommer det verkligen att bli i England, vare sig vi emigrerar i några månader eller i flera år. Och det ska bli så jäkla spännande!! ღ


fredag 12 oktober 2007

Och vad vet du, om kärleken?

Här sitter man helt solo en fredagskväll. Med den här. Och ni fattar ju hur det slutar - med en jävla mascarakatastrof såklart. Han är min lilla lycka den här mannen (har jag nämnt det innan eller?..) men shit att man är så känslig ibland... fast det är ganska konstigt skönt också, självläkande. Vad vet jag om hur hjärtat kan bränna?



Förresten så är Lars Winnerbäck med i matchen igen. Hans nya "Daugava" är väldigt, väldigt fin. Jag har inte lysnat på Winnerbäck på länge, länge. Jag blev så besviken sist jag såg honom live, det var nåt som fattades, han hade verkligen tappat glöden. Det var verkligen sorgligt. Hoppas han är bättre när vi ska se honom om några veckor. Jag behöver ju en Lasse, en för själen ni vet.

Nej, jag var fan inte upplagd för en ensamkväll ikväll alltså, verkligen inte!..
Imorgon är en ny dag. Överraskningsdag, jag har bokat in värsta grymmegrejen - det ska bli så sjukt roligt! Och så ska jag berätta min lilla grej också, jag har ju en grej på gång som sagt... ღ

torsdag 11 oktober 2007

Om du letar efter röka

Var på 50-årsfest hos min faster för några helger sedan, hela åkermansklanen var där och det kan ju bara sluta i kaos. Faster hade hyrt liveband, två fräcka killar som lirade Lena Ph och Per Gessle-covers och ja ni vet... gäsp. Men sen tog dom sig faktiskt efter ett tag, ryckte upp sig ur käckpopträsket och rev bland annat av nedanstående ODÖDLIGA klassiker och grymmefavorit! Å det är iiinte varje dag man är kung på dansgolvet med papps, ja men fan vilka gener man har fått!.. :-) Jag är uppvuxen med Nationalteatern i öronen, min bror med, han avgudade dom när han var typ 12 år (men det skulle han aldrig erkänna nu och han dansade såklart inte med, för han är helt enkelt liiite för cool för det tycker han.) Shit vilka underdog-maskrosbarn vi är alltså, jag och min bror, det är bara ren tur vi inte knarkar eller letar röka på femmans torg!.. Det blev liksom folk av oss ändå. Å man tänder lite braja, gottar sig i solens sken!...

Jag ska faktiskt berätta en liten sak för er tänkte jag, en cliffhanger. För jag väntar till nästa gång, så ni hinner lyssna på Bängen trålar och kanske sjunga med också (brorsan?!)
Jag har iallafall nåt stort på gång... ღ

fredag 5 oktober 2007

Olika som bär

Kolla in vad Aftonbladet.se har publicerat under sin lika-som-bär-lista... Det roliga är inte faktumet att Carina Berg och Ronnie Sandahl inte är ett jädra dugg lika. Nope! Grejen är den att Ronnies frikort number one är ingen mindre än Carina Berg och här är han, sida vid sida med sin stora idol. HA! Lika som bär - NOT!
Förresten, skriver inte Ronnie krönikor för aftonbladet?.. Mmh, just det... han har nog sina kontakter han, jahaja... (Snälla, publicera mig på bild bredvid Carina Berg, men schyyyyrra då! Snällasnällasnälla!) En hund begraven nånstans tror jag alltså, för lika det är dom inte!
Men okej, okej, när vi ändå är inne på lookalikes - jag har en annan bra! --> Lika som bär: Jag och Anders Wendin! Ja! Shit vad lika vi äääär!... Jag ska snart på spelning med Money, det kan ju bli hur knasigt som helst när folk inte vet om dom ska titta på mig eller på killen på scenen! Asså, jag kan ju inte sjunga å sådär liksom... (Men fan, vi är ju lite lika ändå, på riktigt alltså, eller?..) ღ

torsdag 4 oktober 2007

Examen - den sista prövningen

Jag ringde till studievägledningen för jag behövde vägledning med att fylla i mina examensblanketter.

Jag: Ska jag fylla i att mitt sista åtagande var den kursen som jag fick dispens för? För det är ju du som fyller i det väl?
Studievillovägledaren: Dispens? Fick du dispens för den?
Jag: Ja, jag bytte ut den mot en annan, liknande miljökurs (som jag tentade av i maj parallellt med jobbandet, den tentan är för övrigt det tråkigaste jag gjort i hela mitt liv, alla kategorier!!!)
Studievillovägledaren: Men den får man inte byta ut hur som helst...
Jag: Nej, det fattar jag med. Men jag fick det efter att jag pratat med er då, eftersom mina kurser krockade olyckligt den perioden.
Studievillovägledaren: Det kan jag inte hitta någon information om i min mailbox... hmm, nej det känner jag inte igen alls.
Jag: (Men shit för FANHHH!?) Tålamod - men jag är helt säker på att jag prata med dig om det. Annars hade jag inte hittat på den idén. Nämligen. Vad händer om jag inte hittar mailkonversationen, om jag inte sparat den?...
Studievillovägledaren: Ja, i värsta fall får du skriva den tentan också. Men det får vi ju inte hoppas, haha... för det vore ju olyckligt.
Jag: Nej. Det får vi ju inte hoppas. HAHAHAHAHAHA. Ja, för det hade ju minst sagt varit olyckligt, du anar inte hur olyckligt det hade varit... (sen kom jag på massa andra elaka och olyckliga saker i mitt huvud, som jag inte sa till henne)

Jag sprang minst sagt som en gasell tillbaka till min dator för att leta upp den där mailkonversationen. Kniven på strupen. OHMAYGAD-JAGSKRIVERINTEENTILLTENTA! Och visst hittade jag mailet! HA! För efter fem års kontakt med mindre kompetenta studievillovägledare har jag lärt mig en sak - lita aldrig på ett ord, spara alltid bevismaterialet! Shit, ni fick mig nästan denna gången också... kul, jättekul. ღ

fredag 28 september 2007

Morgonmänniskorna

Så sitter man här på jobbet en fredagsmorgon och har dåligt samvete över sitt lilla morgontemperament. Igen.

Jag har dock bättrat mig, reder mig ganska fint – tills vi sätter oss i bilen… Idag var det jag som körde. Då är det mina regler som gäller. Det skall inte blåsa varmluft på fötterna. Jag skall först genom alla farthinder och jag skall lyssna på min musik. Idag: The Clash på volym 24, det är hyfsat högt, men jag behövde förfan vakna...

Sambo: Sänk till 14
Jag: Världens bästa rockband! (Jag kände sömnen rinna ur kroppen och stampade takten med mina sprajlans nya, asdyra Vagabond-stövlar. Det blåste kallt och gott på dom. Sweet!)
Sambo: SÄNK TILL 14 ELLER SÅ SLÄNGER JAG UT RADION GENOM FÖNSTRET!
Jag: (sänker till 14 med sjunger med i 24) Death or glååååryyyyy… Maaahhhhmmm-ståååårryy!

Innan vi kom fram till jobbet hade vi hunnit kallat varandra både det ena och det andra, samt gjort slut ett antal gånger (trots att vi är världens käraste par egentligen). Jag blev nervös i min bilkörning och vågade inte ens köra på gult.

Men det som svider mest, det som fastnade i sinnet och som kommer störa mig hela dagen var en liten kommentar. En väldigt elak kommentar, som jag fick i ansiktet innan han smällde igen bildörren utanför sitt jobb. --- Att jag körde som en påtänd tolvåring. ---??? Då blev jag faktiskt ledsen på riktigt. Jag plockade upp radiofronten, som låg slängd på golvet och tröstade mig med Jason Mraz. Inte bara är man portad hemifrån ikväll (pokerkväll), jag ska dessutom få höra ogrundad och elak kritik om min morgontrafikbilkörning! Kratta, det hade jag kunnat ta. Men påtänd tolvåring???!!! Bli inte förvånad om jag sover på soffan inatt älskling, det säger jag bara…ღ

(Btw – gissa vem som hade en fästing på sig igår då, som sambon darrhänt fick plocka bort? En liten souvenir från den där ön, fattar ni hur illa ute vi var nu eller??? Hej då, nu ska jag ta och ringa lite till Renate Chlumska…)

torsdag 27 september 2007

På promenad med Pavlovs hundar

Så var man tillbaka vid sitt ullabella-sekreterare-skrivbord igen, efter två dagars strapatser. Det var inte så värst dramatiskt som man kanske hade önskat. Mesta tiden gick åt till att ha möten i en råkall gammal lada och min förkylning gick bananas i kylan kan man lugnt säga.

Det mest intressanta var faktiskt hur vår gruppdynamik fungerade, när vi inte satt runt mötesbordet! Såhär gick det till: Som ett led i hälsobefrämjandet skulle vi promenera runt ön vi bodde på. Glatt knatade vi iväg över klapperstensstränder, runda stenar, pannkaksformaterade klippkanter och vegetation. Det var fantastiskt vackert och jag, min havsmänniska, blev lite sådär välmående och sentimental i saltstänket. Aggressiva bränningar bröt upp och krossades mot klippor och kvällsljuset bäddade in oss i rosa sammet. Det var jätteskönt och poetiskt ett tag, tills vi insåg att vi hade halva ön kvar att traska runt innan vi skulle vara framme. Då hade jag stukat fötterna femtielva gånger på vickande rundstenar och förkylnäsan rann som en öppen kran.


Då händer följande: Två personer, varav den ena är gruppens expert, kutade iväg själva på sina tremetersben med vår enda karta i högsta hugg. Sedan kommer nästa klunga, med vår gruppchef. Hon styr upp den gruppen och de stegar mot målet utan karta, övergivna men på rätt kurs. Sedan kommer den sista fyrmannagruppen. Som hade sett kartan lite hastigt och hade den i "minnet". Visst var det en stig rakt över ön? En genväg?! Let's hitta genvägen!!! Över stock och sten, taggbuskar, översvämmad sumpmark och taggtråd. Genom hagar med komammor och kopappor, tjurar alltså. TJURAR!!! Ta en vild gissning på vilken grupp jag var med i?... (Ja, typiskt, men man ska ju hitta sin egen väg vaffan…)
Drygt en timme efter alla andra hittade vi fyra äntligen tillbaka, med genomblöta gympaskor, enris i håret och koskit upp till knävecken. Men jädrar vad kul det var att leka pathfinder, ett äventyr som hette duga! Det hela sammanfattade på ett kul sätt hur vi fungerar som grupp. Tyvärr får jag dåligt med utrymme att hitta mina egna vägar i mitt dagliga arbete, det är väl just det jag saknar. Nu är det dock bara några veckor kvar på vicket, sedan bär det av mot nya mål. Med eller utan karta i handen… well, det återstår att se. ღ

måndag 24 september 2007

Off you go, Ronnie

Ronnie Sandahl har varit lite av en favorit hos mig. Kalla honom pretentiös, men han har många gånger gått rakt in i hjärtat. Men nu vet jag inte... har han fått lite storhetsvansinne, han som aldrig sa hora?..
Saxat från en intervju med Ronnie:

- Bloggen har blivit som ett journalistikens skidskytte. En gren för de skribenter som inte håller hela distansen. Och som kanske mår bra av lite konkurrens.

Han ser visst ner lite på oss; vi som bloggar, vi som inte håller hela distansen.
Förresten är hans krönikor numera låsta på Aftonbladet Plus, så vill man läsa dom får man minsann pröjsa. Pss... Då trivs jag bättre ute bland Sveriges duktiga och roliga bloggare, amatörerna, ni vet. Där behöver man inte betala för ett gott skratt. Så jag stryker Ronnie och hans sneda leende ur min länk-lista. (Precis som om han kommer gråta blod för det liksom, skidskyttejäveln...) ღ

torsdag 20 september 2007

I'm appy - appy, appy, appy!

[Några mycket intressanta funderingar från mitt ointressanta liv]:

Jag träffade en fransk leverantör idag (obs, förväxla mig nu inte med en viktig person som får hooka upp med leverantörer every now and then – jag liksom tvångshalkade mig med på ett bananskal och hade ingenting alls att säga egentligen). Jag fattar inte grejen med fransmän. Vad är det som gör det så svårt att uttala H i början av ett ord??? (nu fattar ni hur oviktig jag var i sammanhanget, jag satt bara och funderade på hans H:n) Okej, i Frankrike uttalar man inte H, om det står i början av ett ord. Fine. Men, i engelskan gör man väl det, eller – sist jag kollade iaf? Till exempel säger man att nu skall jag "tell a history and make you all happy!" Hur förbannat svårt kan det vara att fatta? H-appy.

"I ope I can make you all appy. I ave eard about that istory, yezz yezz, oui!"
-- Whooot? --
Eller denna: "We now do it in-ouse." -- In-ouse???

Jag skulle säga att det var freaking ilarious att lyssna på honom! Jag menar, uuur svårt kan det vara?

Jag var på språkresa i Dublin en sommar. Skulle göra en uppgift tillsammans med en fransyska (en fransk tjej, inte en köttbit). Man skulle fylla ut luckor i en låt med REM:
Fransyska: Ahhh, I know! - Appie!!
Jag: Apple?..
Fransyska: No, appie!
Jag: Appie… eh?
Fransyska: (irriterat) APPIE!!!
Jag: (superödmjukt) You mean happy?..
Fransyska: (högröd) I JUST SAID THAT! APPIE!

Majjgaud… Kan någon vänligen upplysa våra café-au-lait-vänner i söder att det inte heter så, att bokstaven H har en funktion. Annars skulle den helt enkelt inte stå där.

På tal om Frankrike läste jag idag att Paris Hilton (oohh, den övergången!...) har lagt vantarna på en svenne-banan!? Givetvis gjorde jag en rutinmässig googling på honom och det visade sig att han verkar ha gått på Polhemsgymnasiet!! (Med andra ord kan han sälla sig till mängden av alla våra kändisar-man-känner-parallellklasskompisar därifrån!) Så nu ska jag göra ett viktigt statement: JAG har OCKSÅ gått på Polhem!

– HOHOoo! Jude Law? Somebody???... Jake Gyllenhaal?!... Eh… någon A-kändis, vemsomhelstegentligen… Peter Stormare?... Jag är också gammal polhemmare… give me some star quality, it would make me so damn appy!.. ღ

tisdag 18 september 2007

Behöver man ta med eget toapapper??

[Här kommer ytterligare ett avsnitt ur mitt fantastiskt ospännande, men stundtals hysteriskt roliga vardagsliv på ett kännt företag på Hisingen.]

Nästa vecka skall vi åka på GU med jobbet. Det står vilt gissat för GruppUtveckling, men är ungefär som en hederlig gammal klassresa fast för vuxna. Först åka bil, sedan båt och sedan bo en natt på vandrarhem. Det är så spännande så man går bananas! Så blir man indelad i matlag och det skall samåkas och tas med egna sängkläder, ja ni vet. Vi måste börja planera NU, för sjutton!

Vad behöver man ta med sig?? undrade ju alla såklart på dagens gruppmötet. Vår chef satt likt en lärarinna och rabblade upp det gamla vanliga; lakan, oömma kläder, russin och rödvin och javadfanvetjag… Och så finns det en saltvattenstunna som man kan elda under och följaktligen bada i, sa hon sedan. En cliffhanger, för när alla bara jaaaaaaa och drömde sig bort i rödvinsdimmor och social samvaro för en sekund, så meddelade hon att det ändå var för dyyyrt att bada saltvattenstunna. Minsann.

Jag fick prata ihop mig med mitt matlag. (När var man i ett matlag senast liksom?) Jag kände verkligen att jag var rätt person att styra upp ett matlag, speciellt med tanke på alla restriktioner (vegetarisk, allergiskt, laktosintolerantiskt etc.), i kombination med min outtömliga fantasi för snajsiga recept – not. Men mitt matlag verkade känna stor tillit till mig? MEN bara för att jag råkar ha snippa är det inte lika med att jag lagar dom mustigaste bulgurgrytorna eller de smarrigaste falafflarna, nämligen. Så jag föreslog rätt och slätt min favoriträtt – blodpudding! Gott och enkelt att tillaga, tänkte praktiska och rediga lilla jag! Vegetarianen vred sig då i sitt hörn och Zäta fick blodpuddingsfärg i ansiktet och kved fram att han citat: nästan dör på riktigt om han äter blodpudding, slut citat.
Men herregaauud, sa mitt tvåmanna-matlag halvkaxigt, då får du väl bara äta stekt ägg då?! Det är väl ganska vegetariskt?.. sa dom och slängde en frågande blick mot vegetarianen.
Hon hörde dock inte det, för hon var helt inne i en diskussion med sitt respektive pretto-matlag. Dom pratade bovete. Då var det min tur att få bovetefärg i ansiktet och jag la bestämt in mitt veto.

Jag fick lite av en sällskapsresan-feeling när samtalet sedan gled in på vad man behövde ta med sig, alltså vad som inte fanns på vandrarhemmet. Världsvan backpacker slash globetrotter som jag är så var TOAPAPPER det sista jag oroade mig för om man behövde ta med sig till ett vandrarhem. Allra minst hade jag tänkt tanken på att RINGA och FRÅGA om det finns toapapper… ohlord.
To be continued. ღ

måndag 17 september 2007

Fantastiska Frankfurtmässan!

I helgen var vi alltså på den efterlängtade Frankfurt-mässan. Jag flög ner till Tyskland på torsdagen och vi spenderade hela fredagen på mässan. Jämfört med förra gången var det mindre folk, eftersom det var mestadels branschfolk, och vi hade lagt upp rutten lite bättre. Vi sparade det sämsta till sist och gick rakt på den nya, helt galna Lamborghini Reventón! Sedan betade vi av den ena fantastiska bilen efter den andra. Helt sjukt, man gick från mystiska Ferrari till Rolls Roys med huv i borstad aluminium, via en enormt uppskalad och malplacerad Fiat för att fortsätta till underbara Porsche! Fina, fina röda Porsche GT2, villha!…







Efter att ha tryckt i oss generöst med snittar och fika på Volvos VIP-hylla rullade vi bort till Mercedes fantastiska utställning. Tänk er storleksmässigt som hela Scandinavium, med flera våningsplan där du tar rulltrappan upp till diverse häftiga V12:or och cabbar. I mitten av hallen var ett enormt podie med pampig ljusshow och musik och glaskupol. Jesuzz!... Dessutom välkomnades man av en 5-miljoners Mercedes SLR på ett snurrande podie och det får ju vilken människa som helst att kissa på sig av upphetsning!

Mercedes visade även upp det som jag tyckte var bland det häftigaste på mässan, ett urea SCR-system för en diesel-personvagn! :-) Hela mässan andades miljö, givetvis, men detta var helt klart den roligaste och modigaste satsningen!

Sedan tryckte vi i oss ännu lite mera gratismat och gäspade över GM och tråkiga kinesiska märken. Ont i fötterna hade man vid den tiden. Och lite överdos av Corvetter och Maseratisar. Men vilken fantastisk mässa det är, denna världens största! ღ

onsdag 12 september 2007

England t/r

Halv fem på måndagmorgon slog jag upp ögonen, för att möta ett 19 timmar långt äventyr via London, Heathrow. Roligt och lärorikt, shit vilken dag...

Intervjun gick väldigt bra och kändes avslappnad och trevlig. Jag fick lunch och en rundtur bland testutrustningar och fordon. Det är detta jag vill jobba med och jag känner ett enormt intresse, vilket jag tror avspeglade sig under intervjun. På Företaget finns möjligheterna att få utvecklas via deras specialformade program (för nyutexaminerade) och bli mycket, mycket duktig på alla fronter inom detta område. Men det är sett i ett långtidsperspektiv, givetvis.

Jag blev ombedd att göra ett webbaserat, väldigt ovetenskapligt, personlighetstest innan jag åkte. Detta genererade faktiskt en två-sidig rapport om min personlighet! Det var rätt häpnadsväckande måste jag säga… Testresultatet uppmanade Företaget att ge mig flexibilitet och utvecklingsmöjligheter, samt varnade noga för att ge mig rutiner och enformiga arbeten. Det var så pretentiöst att jag blev generad. Och ge henne för allt i världen inga enformiga arbetsuppgifter, för då blir hon sjukligt uttråkad och river av dem på nolltid – så att hon sedan kan sätta sig och blogga och vara ineffektiv och gnälla över hur oviktig hon känner sig!…

Jo, men det var många bitar som föll på plats efter det testresultatet. Många av mina muntliga svar på intervjufrågorna de ställde stämde ju in med profilen. Independent ströks under med rödpenna, efter att jag berättat om Australien. Utropstecken sattes efter "looks for opportunities to compete and win" och "impatient for results" ringades in med dubbelring. Jag blev lite svettig och kände mig fånigt generad på det där typiska svenska sättet, men fan, man måste våga tro på sin förmåga också! Och dom bara "typisk Företaget-profil" och så hummade dom i takt och nickade nöjda i samförstånd…
(Jag tror att testet egentligen sa mer om hur jag vill agera och arbeta och jag insåg svart på vitt varför jag är så ivrig att komma vidare från det jag gör idag.) Jag hoppas att nästa arbete ger mig en chans att leva upp till alla flosklerna i den där rapporten, verkligen få "pressa mig själv till nya horisonter", då skulle jag vara pretty damn good alltså…

Hej Kent-ambivalent, det var längesen sist, välkommen tillbaka in i mitt liv… vi behöver ta ett allvarligt snack.

Många tankar snurrar i huvudet just nu. Mr. Mister har försökt få tag på mig, men jag behöver få lite distans innan jag pratar med honom. Jag måste bara tänka lite. Detta var bättre än jag förväntat mig – vad händer egentligen om de väljer mig? Jag har en känsla av att jag ligger väldigt bra till, men jag är ju trots allt inte engelsman. Vidare påpekar jag igen att detta är en gemensam satsning, min och sambons karriärer är lika viktiga och det skall klaffa för oss båda. Jag gör inte detta på egen hand, jag bara gör inte det, hur jäkla independent jag än är! Stor eloge till alla er långdistansare, men jag har redan bevisat för mig själv en gång att jag inte fixar just den biten…

Hur som helst måste något hända och det är snart. Fem veckor i Asien kommer att stilla rastlösheten något. Sedan finns det ju möjligheter här hemma också, inom det jag vill arbeta med. Men jag ser ju äventyret och de språkliga utvecklingsmöjligheterna i att vara placerad i England. Samt att det känns otroligt oglamouröst att aldrig komma av Hisingen… Varför är jag sånhär, varför kan jag inte bara vara nöjd med fondvägg, mellanmjölk och stagnera? Du är en sån orolig själ, säger min morfar bekymrat. Ja, men fan… stackars oroliga lilla levnadsglada mig. ღ

tisdag 11 september 2007

Att gissa ålder...

…kan vara väldigt knepigt. Vi hade besök från Japan under förra veckan på min grupp, här på jobbet. (Det var för övrigt det roligaste som hänt här sedan jag började. Jag fick ha dom för mig själv en hel timme och visa och peka och prata engelska, tills tungan slog knut på sig själv. Dom bara skrev och skrev som galningar och jag bara "not good, not acceptable, very poor system och så vidare. Jag var i mitt esse!)

Men hur som helst så slog jag an en liten gissa-ålder-diskussion på fredagsfikan, efter att japsen åkt hem. Den ena av dem (det var två stycken) hade liksom örhänge, fräck mobil och sådär. Men å andra sidan hade han världens fluffigaste hår, alltså no kidding, men det var minst tre decimeter mellan hans huvud och toppen av hans lugg! Var det resultatet av en hårdhänt föning måntro? Så jag gissade på 35. Den andre la jag på 55-strecket.

Jag möttes av ett mycket livligt och rungade "neeeeejjhh!!" liksom ashögt i kör, från mina kära kollegor. Dom höll tydligen inte med, alls. Mmh, okej, tänkte jag, han med fluffet kanske är närmare 40 ändådå? Mjaa, okej okej, det är väl för all del möjligt!
Då höll dom på att kvävas nästan och bara samstämde upp i ett "NNNEEEEEJJJHH!"

Deras gissningar på fluffet låg på 20-25. Men KOM IGEN!!!??? Alltså, låt er inte vilseledas av öronhänget. (Liksom, vilken tjogotilltjugofem-åring har byxorna uppdragna till bröstvårtorna? Dessutom var han utskickad från Japan som lite av en expert inom området, eh, hallå, 20 år eller, men hej!..) Den andre tippade dom 40. Bara för att japaner kan vara små i växten, snälla nån?! Men min första tanke var då – hur gammal uppfattade dom då mig att vara vid första åsynen??...
Jag = Är relativt kortväxt, har öronhänge (många dessutom och i navelen med, fast det vet dom ju inte iofs) och jag har en väska i fusk-guldlamé.
- Undra om dom trodde att jag var en dag över 10???

Senare samma eftermiddag: Bebisljud hörs nerifrån gummigruppen, en mammaledig är där på besök med lilltjejen.
LB: Karin!! Hör du, det är en 20-årig japan här, kan du gå bort och kolla om det är vår besökare???
Alla andra härliga medarbetare på min grupp: HAHAHAHAAAAAA….

Och jag förlorade officiellt gissningsleken. ღ

[OBS! Japan nr. 1 – om du läser detta, vänligen lämna ett meddelande med din korrekta ålder i kommentarsfältet, jag fan vet att jag hade rätt din lurige, medelålders öronhängesman!!!...]

torsdag 6 september 2007

Det var på det berömda håret

Jag vill bara meddela att jag klarade det. Jag rodde skiten i land och fixade biffen, ja, ni fattar – jag är numera färdig civilingenjör i kemiteknik!!!

Jag skrev min sista tenta i fredags. På måndag morgon fick jag den otrevliga insikten i hur det skulle vara att åka till England på intervju utan en examen. Inte jätteseriöst, eller? Jag drabbades ju inte av den självklara känslan att det hade gått bra i fredags, nämligen…
Jag ringde till min examinator (obs, fortfarande måndagmorgon) – har du rättat tentan?
"Well, ehh, no inte i häeljjen näj??… "
Jag måste veta nämligen, det är liiite bråttom för jag är så jäkla skitviktig och jag kan inte lägga mer tid på detta tramset. (Ja, men ungefär så menade jag, jag sa ju inte precis så...)
"Yeah, du kän reenga mäj på frädaag, jag rettat dåo. Känscheee…"

Men aaaaaaahhhhhh! Tålamod.

Torsdag morgon: Nu vill jag verkligen veta hur det gick. Jag har konstant bröstsvett för att jag är så nervös. Har även fått jordens nackspärr.
Fick svar snabbt till min jobbmail: "Finished marking last night. You passed the exam by a very narrow margin... so its done."

Jag gick in på toa och hybrisgrinade några obligatoriska glädjetårar. It is done, hell yeah! Smakade på ordet, civilingenjör. Kände in mig lite i min nya roll. Kollade i spegeln och tänkte att jäklar, jag fixade det! Möttes av en mascarastrimmig blick, röda kinder och taskig bananhållning (nackspärr, för faen!..) – vad gör det en dag som denna? Jag fan klarade det!... ღ

måndag 3 september 2007

Min vän, skomakarfarbrorn

Så var man tillbaka på arbetet igen, med en rivstart. Imorgon förmiddag skall jag visa två japaner allt jag kan om mitt system. Det blir intressant. Jag skall börja med att leta reda på mitt system, för det ligger nog i en pall i verkstaden och badar med all sannolikhet i härlig sörja. Sedan skall jag lära mig allt om mitt system. Så jag kan lära Japan allt om det sedan. Det blir verkligen intressant, som sagt…

Jag var helt slut efter jobbet och tyckte extremt synd om mig själv. Jag åkte därför hem och letade fram alla mina skor, som behöver en inför-hösten-omgång hos skomakaren. Skor gör mig glad, av någon märklig anledning. Jag lät bli att köpa ett par skitgrymma skor igår på Allum, när jag och A körde värsta shopaholic-racet! Så det var lite uppdämd skonojja som regerade hos mig idag.

Sagt och gjort. Med tre par skor under armen stegade jag in hos min gamle vän tillika stora idol – hela stans jädra outstanding, bästa skomakarfarbror. Först upp på disken var mina viktiga favoritskor, som jag söp sönder på Hard Rock café (eller kanske redan på Berså, det vet man inte säkert.) Dom luktade gammal öl. Sedan halade jag fram mina svarta stövletter med ganska spetsig tå, som inte är helt inne egentligen men jag gillar dom så jäkla mycket. Han kände igen dom, för det är såndär pytteliten klack på dom så dom behöver klackas om så fort någon nämner ordet asfalt...


– Hur mycket är vi uppe i? undrade jag.
Skomakarfarbrorn vände och vred på mina svarta. I andra handen hade han en stålmojj, den skulle kosta 90 spänn, bara stålmojjen. Och klackningen på det. Plus alkis-skorna dessförinnan! Aj, aj, tänkte jag och kramade skopar nummer tre under disken. Mina bästa. Dom bruna bootsen.
Skomakarfarbrorn vinkade med ett hårigt finger till sig bästaskorna.
– Samma sak här, sa han smackande och viftade med den där 90-kronors-stålmojjen igen.
Fast jag egentligen bara ville ha hålet i lädret lagat. Vaffan…
– Kom igen. Så bjuder jag på klackningen, du är min bästa kund tjejen!..

Jag tror att han tycker att jag är störd. Med all rätt kanske, det är knappt värt att laga sina skor nuförtiden. Men jag gillar dom så skarpt! Han går nog hem till sin lilla tant på kvällen och berättar hemska anekdoter om en galen tjej, som har mani på att klacka om skor. (Och sätta in stålmojjar.) När det kostar lika mycket som ett par nya skor. Haha, ja, hon är vrickad den tjejen, men hon är fan hans bästa kund!... ღ

[Min bil?]

fredag 31 augusti 2007

Besvikelse och good news

Jag har förlorat en hel arbetsveckas avlöning, sunkat ner mig i pluggträsket och tappat mitt sunda förnuft fullständigt. Till vilken jävla nytta då??? Jag har aldrig pluggat så här intensivt i hela mitt liv, ändå var det total hjärnsläpp som regerade idag på tentan. Om ni tyckte att Susanna Kallur såg bitter ut efter sin fjärdeplats, så kan jag meddela att hon var som en jävla solstråle jämfört med vad jag är nu. Min examen känns fortfarande som en idiotisk hägring och jag är så förbannad, frustrerad och besviken… Håller desperat tummarna tills jag fått veta hur det gick.

---> Jag som egentligen hade roliga nyheter att berätta… Men okej:

Jag blev telefonintervjuad av Företaget i England i tisdags, det var väldigt spännande! Intervjun gick jättebra, men jag fick känslan av att dom söker någon med lite mer erfarenhet än jag, så jag frågade rakt ut om det var så.
- Nej, nej, säger Mr. Expert inom katalys. Vi vill ha en färsking, med den rätta inställningen. Vi vill ha någon som söker varierade arbetsuppgifter, som vill träffa mycket folk och som är flexibel inför en hel del tjänsteresor. Någon som verkligen tycker att detta området är roligt!
[Lätt! Detta ska jag bara ha, tänkte jag, samtidigt som jag dreglade ner telefonluren i ren upphetsning. Men så släpper han den lilla disclaimern:]
- Någon som vi kan lära upp grundligt under de närmaste fem åren och som kommer att bli mycket, mycket duktig inom området…

Well, fem år… Det var väl inte riktigt den tidsramen vi hade tänkt oss, vad gäller England. Men vilken tjänst!!! Vad mer kan man begära? Jag trodde att detta rörde sig om ett tidsbegränsat konsultuppdrag, men det visade sig alltså att företaget i fråga skall utöka med en fasttjänst. Plötsligt ändrades våra förutsättningar på hemmafronten ganska mycket.

Mr. Mister ringde upp mig dagen efter telefonintervjun, själaglad, och han meddelade att Företaget valt att gå vidare med mig. (Han fungerar som en rekryteringslänk mellan mig och Företaget.) Eftersom jag briljerade så totalt blev jag givetvis kallad till England, för en andra intervju (puh, annars hade jag dött av besvikelse, för sån är jag). Så i september flyger jag svindyrt reguljärt till Heathrow, som en av två kandidater till den här tjänsten!.. Jag kommer främst att åka dit för att kolla läget, bli en erfarenhet rikare. Detta skall dock vara mycket, mycket bra för att vi skall överväga att åka dit för en längre tidsperiod. Men vem vet – det kanske är precis så bra det är? Kanske är detta chansen man går och väntar på? Vilken möjlighet det skulle vara, om man leker med tanken lite… Det kan vara värt att ge det åtminstone ett par år, om man vill och får ta chansen.

Jag kommer träffa Företaget helt förutsättningslöst och utan någonting att förlora, det känns jättebra, kul och spännande! Samtidigt har jag rullat igång jobbsökarprojektet här hemma också, det ska bli intressant att se vad som finns. (Och då väljer jag bort alla vikariat och andra slavjobb, som jag inte prioriterar i nuläget...) Karriärsbitchen har vaknat, hon är på hugget som fan… ;-) ღ

måndag 27 augusti 2007

En rolig Google-utmaning!

En ganska bra dag idag, trots mycket plugg! Har haft flyt idag och kommit igenom en hel del material, känner mig nöjd. Dessutom gick bilen igenom besiktningen imorse, beröm fick den också, lilla fina Pärlan. Och det bästa av allt idag måste väl ändå vara Häckens ÖVERTYGANDE seger mot Norrköping!!!

Här är en rolig grej, som jag roat mig med mellan tentapluggsvarven. I love Google (som ni vet) så detta var verkligen hur kul som helst!.. :-) Känn er utmanade!!


REGLERNA: Svara på de 12 frågorna, inte i ord, utan gör en bildsökning på Google på ditt svar. Ta den FÖRSTA användbara bilden som dyker upp. Använd den som "svar".


Såhär blev mina resultat!:

___________________

1. Vilket år är du född?

















2. Hur definierar du din sexuella läggning?















3. Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?














4. Och din sämsta?
















5. Vad söker du hos en partner?





















6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamnet)?



















7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?

















8. Vilken kändis är hetast enligt dig?























9. Vad gör dig avtänd?




















10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamnet)?

















11. Vilket kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?
















12. Ett kärlekspar på film eller tv som du gillar?




















Hoppas ni får lika skoj som jag, när ni svarar på frågorna! Lägg gärna en länk till mig i kommentarfältet, så jag kan få se era resultat också! :-) ღ





söndag 26 augusti 2007

Brittsommarlängtan

Jag åkte genom stan igår och slogs av den höstlika stämningen, luften, sensommarkänning. VAD HÄNDE MED SOMMAREN?? Alla mina somrar brukar överträffa varandra, men denna sticker ut – som en stor besvikelse. Mina havsbad kan räknas på handens fem fingrar. Inget makrillfiske. En enda längre mc-tur, som avslutades med regnregnregn. Inte konstigt att det känns som höst, sommaren hann ju aldrig ens börja?

Jag gillar egentligen ljumna sensommardagar, men numera får jag inte ens nöjet att uppleva dem i city, eftersom min dagliga rutt går till Volvo och tillbaka. På denna sidan bron. Hade det inte varit för vinterns enorma höjdpunkt hade jag lagt in mig på rehab direkt. Skitvintern skulle nämligen ha ätit upp mig och min d-vitaminfattiga, bleka kropp innan jag hade hunnit blinka, skoningslöst! Men då är vi ändå inte här!!!

Min fina sambo: Du får inte blogga om vår resa!
Jag (förvånat): varför??...
Sambo: För då ser alla inbrottstjuvar att vi inte är hemma, så slår dom till!
Jag: Och tar vadå? Katten? Eller vår uråldriga tjock-TV, höganäsmuggarna i fel färg och all älgfärs i frysen? Be my guest!!!
---> Okej, inbrottstjuvarna, såhär är det. Jag har en katt, som inte kommer att följa med på resan. Därför kommer min bror att bo i lägenheten och ta hand om katten och förhoppningsvis sig själv också. Så om ni ska göra inbrott får ni både ta er förbi säkerhetsdörren, min klena bror OCH min ilskna katt! (Satsa då hellre på grannen, då slipper ni åtminstone katten.)

Vi kommer att åka i november, lagom till att mitt vikariat går ut. Lagom till att den där vinterångesten kommer krypandes och vill sätta klorna i oss. Då drar jag och Sambo på fem feta veckors backpacking i Sydostasien!
Vi börjar i Vietnam, åker kusten ner från norr till söder. Nästa land blir Kambojda, där vi besöker tempel i Angkor Wat och huvudstaden Phnom Pen. Efter Kambojda drar vi till Thailand och relaxar i Krabi. Där kommer vi att slappa, hångla, dyka och må så kungligt som vi förtjänar! Vi firar även julen i Thailand, otroligt skönt. Strax före nyår drar vi upp till Bangkok och shoppar tills vi droppar, för att sedan sätta oss på flyget hem – brunbrända och äventyrade! Vi kommer hem strax före årsskiftet.

Efter det har jag verkligen ingen aning om vad som kommer att hända. Kanske har rastlösheten åkt på stryk igen, man kan ju alltid hoppas det. Förhoppningsvis har jag ett jobb att komma hem till, så att jag kan ta mig upp ur det ekonomiska träsket jag försatt mig i. Kanske inser jag att det är slut på slentrianbackpacking och åldersnoja, kanske klipper jag mig, skaffar ett fast jobb och en svenssonattityd. Kanske lämnar jag stan och biter mig fast i mitt bekymmerslösa 25-årsparadis för all framtid. ღ

torsdag 23 augusti 2007

Tanten + Svennis = sant?!...

Förra veckan gick jag runt i någon slags sugar-coated verklighet, med illusionen om att mitt liv är så fjäderlätt att leva och ojojoj… vad jag bedrog mig. Jag har ändrat mig. Jag är huvudvärkstrött hela tiden. Jag kommer hem från jobbet, fixar mat och varvar ner. Försöker sedan komma in i pluggandet. Alltid är det något som stör och jag hittar bara inte koncentrationen i tristessen!! Så kommer jag i säng jättesent och orkar givetvis inte gå upp på morgonen, utan flexar in strax före nio. Sen när man då skärper till sig och sover ordentligt (på pluggandets bekostnad) så får man höra "hehe, har du börjat ett nytt liv eller, börja-tidigt-livet?…" När man anstränger sig och kommer till jobbet, utvilad och fin och framför allt i god tid. Guuuud, vad tokroligt sagt!!!... NOT!!!
---> Nu vill jag bara säga en sak. En jävla gång för alla, så lyssna noga nu! Att vara morgonpigg är för fan inte coolt på något sätt. Det är ingen slags fräck image, som antyder att man är ambitiösare än alla andra, dödliga varelser. SÅ LÄGG NER FÖR FAN!!!

Till något roligare: Eftersom jag inte är den coola, svala och mystiska typen utan snarare lutar åt det lite mer rastlösa hållet, tänker jag läcka lite skvaller för er! Mr. Mister hade sin få-tag-på-Karin-till-varje-pris-dag igår (äntligen!!) och jag ringde upp honom för att fråga vad han hade på hjärtat. Han berättade att han organiserat med en telefonintervju för mig och företaget i fråga. Det är ju givetvis jättekul och spännande, samtidigt som jag inte kunde undgå att känna ett yttepytte-sting av besvikelse. En telefonintervju är ju bara ett steg i grovgallningen som jag ser det, annars hade dom väl kallat över mig personligen eller? Man håller väl inte en timmes telefonintervju för att sedan kalla dit mig? (Och vem fasen blir anställd genom telefon?!?!) Men, men, det blir en erfarenhet detta också och det skall bli intressant att se vad det är för en tjänst. Egentligen praktiskt, man behöver inte tänka på kroppsspråk, eller vad man ska ha på sig (= inte springa och köpa sig en ny, super-business-outfit och kamma benen). Man kan helt enkelt sitta i solkiga underkläder, lukta bäver och pilla navelludd – samtidigt som man ska sälja in sina bästa sidor. Per telefon. På engelska. Well… bring it on!

Med anledning av detta så drömde jag en konstig dröm inatt! Vår granne (a.k.a. Tanten) hade fått ihop det med Sven-Göran Eriksson (a.k.a. Svennis). Jag berättade för henne att jag skulle flytta till England, för allt var klart med ett jobb där. Tanten och Svennis bjöd då ut oss på deras enorma lyxyatch, för att överlämna en liten välkomstgåva. (Svennis bor ju som bekant i England.) Gåvan var 7 miljoner SEK!!! (som Svennis hade bränt på en DVD-skiva?!) Han sa att det behövs fler svenskar i England och sen tog han mig i hand, jättehårt.
"Vellkåmm! Verri vellkåmm tå Inngländ, Käjreen!" sa han, fastän han kan svenska.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad denna drömmen vill säga?

Ikväll är det skarpt läge för Häcken - tar dom en trea kommer jag att sova riktigt gott inatt (och vakna inihelvetes tidigt imorgon såklart, m.a.p mitt "börja-tidigt-liv"...)! ღ

måndag 20 augusti 2007

I don’t do Vänta

Återigen en förbannat tråkig helg, där jag förtvivlat försöker traggla materialbalanser. Om det ändå vore enkelt… Därför har jag egentligen inget roligt att berätta. Förutom att det är värsta häckensurret här på bloggen, efter mitt inlägg om fotbollen! Slut upp och känn värmen! :-) (Om inte annat, kolla in zappa som alltid vet det senaste.)

Till alla som undrat – inget nytt från England sen han ringde i onsdags. Nähänänä, så det blir väl inget med den saken (som min mamma sa, hej empati). Jag hatar att vänta! Jag menar, hur lång tid kan saker och ting ta? Antingen så bestämmer man att ja, skicka hit henne och hennes svennebrytning, så får vi se vad hon går för. Eller så säger man att hon kan faen stanna kvar med sin ockerlön (ja, jag drog väl en liten lätt vitlögn beträffande det, men eh…). Antingen eller. Allt eller inget. Sån är jag, hellre vet jag att det inte blir nåt än att gå här och vänta ihjäl mig i en tre-arbetsdagar-evighet…

På tal om det. I september ska vi åka på världens största bilmässa i Frankfurt. Den hålls vartannat år och allt nytt på marknaden visas där. Allt!! Jag är så förväntansfull att jag kissar på mig. Allt som är värt att se kommer man att kunna lägga sina svettiga händer på och drömma sig bort från sin snedtändande Volvo 940 ett tag. Årets tema kommer dessutom att vara min våta dröm, nämligen framtidens miljöbilar! Det bästa av allt är att vi denna gången skall besöka mässan under branschdagarna! Sist vi var där fick man trängas med alla andra, dödliga, men icke denna gången. Alla som är värda att ta ett snack med om den framtida karriären kommer dessutom att visa sina välputsade skor där. Det kommer vara gratismat och fjäskande leverantörer och jag kommer inte att missa det, as you know me!..

Drömmen om karriären lever vidare. Men saker händer på hemmaplan också, lite smolk i bägaren på kasta-sig-utav-bara-helvete-drömmen. Tänk, i en enda liten hint så byttes den ut mot den där förbannade en-fågel-i-handen-grejen… (Nu fattar ni ingenting vad jag menar, men jag vill inte säga mer om den grejen.) Tur att vi är två om den här England-saken, två som vill iväg ett tag, för annars hade man kanske knarkat ner sig i trygghetsnarkomanträsket… huh!.. Vi får väl se hur mycket iväg vi kommer, det kanske stannar vid de där fem veckorna till vintern? --> DET har jag inte berättat om än nej… det blir nästa inlägg! ღ


[creativity in tentaperiod.. min viggo]

torsdag 16 augusti 2007

Våga är att vinna

---> Mr. Mister ringde mig igår på en raspig telefonledning från England, för att snacka jobb. Det var lite otippat, men jättekul såklart, och jag tog det så jäkla piano att jag nästan blev lite förvånad över mitt nyvunna ultraprofessionella lugn. Det är ju så, man skaffar sig en fantasibild i huvudet av vad jobbet skulle innebära och hur det skulle vara att bo utomlands ett tag. Klart att det skulle vara en fantastisk möjlighet och hur spännande som helst! Men ingenting är klart än och det är många, många bitar som skall falla på plats om detta skulle gå igenom. Först och främst bör man ju kanske bli erbjuden jobbet i fråga… Men om jag inte undersöker denna möjligheten så vore jag mycket, mycket orättvis mot mig själv.


Eftersom detta var ganska spännande och jag kände mig lite head-huntad och cool igår, så sög det verkligen att få höra ett sarkastiskt "kasta dig inte in i något nu bara…" senare under dagen. Jag kastar mig inte in i detta, för det första. För det andra är det faktiskt inte för resten av mitt liv vi pratar om. Och för det tredje – hur vore saker och ting om man inte hade kastat sig lite emellanåt?!?... Som torra bullar och begravningskaffe? (Oh shit att jag får en déja vu-känsla av detta alltså, men tanken med hela grejen är såklart att vi sticker tillsammans isåfall - så, nu vet alla det och behöver inte oroa sig.)

Jag blev lite deppad av en sån tillrättavisning, så jag belönade mig själv med en klassisk trisslott på Ica Maxi.
Jag: Jag tar en triss också!
Kassörskan: Klart du ska ha en triss!
Jag: Javaffan, jag är värd en triss idag!..
Kassörskan: Det är du verkligen vännen!
Sen tittade hon mig i ögonen länge, "för det är sånna som du som blir vinnare tillslut!"
Jag: Eh?..
Kassörskan: Ja alltså, det är sånna människor som du som vinner i slutändan, för att du vågar ta chansen!

Jag tror inte att hon fattade vilken dag det var att säga något sånt pretentiöst till mig på, haha... Hade jag inte hybris innan så fick jag det redigt då… Precis när man har fått ett "kasta dig inte" ingnuggat i gladansiktet, så säger denna gulliga människan till mig att jag är en vinnare (well, fritt tolkat..)! Och om jag inte skall tolka det som ett tecken så vet jag inte...
[Fotnot: Jag vann faktiskt 50 spänn på den där jäkla lotten, såklart jag vann! Men någon större vinst kommer jag nog aldrig mer vinna på triss, eftersom jag förmodligen fick min del när jag skrapade fram 10.000 för några år sedan. Men det visste ju inte hon!.. :-) ]

Sedan gick vinnaren glatt in på Lindex och shoppade loss på en ny superfin klänning med fickor (den blev ju 50 spänn billigare också), för det var hon så jäkla värd! ღ